Den islamiska synen på konst

I modern västerländsk konst är estetiken skiljd från etiken. Helt annorlunda är den islamiska synen på konst, som liknar den äldre västerländska.

”För sufin är skönheten ett utflöde av det gudomliga, skönheten är, för att tala med Platon, en arketyp, och det är denna gudomliga skönhet som människorna älskar. Skönheten har inte världen, den sinnliga lusten som källa, skönhetens källa är det gudomliga, och när skönheten inträder och manifesterar sig i världen är den liksom ett återsken av den gudomliga källan.”

Tage Lindbom, I Frithjof Schuons fotspår

Tage Lindbom (1909-2001), den svenska konservatismens ”grand old man”, sammanfattar på sitt kärnfulla sätt islams syn på skönheten. Den islamiska konsttraditionen har varit, och är fortfarande med få undantag, helt och hållet traditionell och andlig, genomsyrad av platonismen och nyplatonismen. Därmed skiljer sig den markant från den västerländska, profana konsten såsom den utvecklats i modern tid.

Plotinos (204-270), som av muslimer kallas för Shaykh al-Yunani, det vill säga ”den grekiske mästaren”, har haft ett enormt inflytande på den islamiska filosofins diskussion om skönhet, och han betraktas allmänt mer såsom en andlig auktoritet än som en filosof i vanlig mening. Hans Enneaderna finns med i den översättning av grekisk filosofi, som på arabiska felaktigt kom att bli känt som Aristoteles teologi. Den är central för förståelsen av konstsynen i islam.

Den muslimske filosofen Al-Farabi (870-950) menade i sitt verk Al-Medina al-fadhila (Den dygdiga staden) att skönheten hos ett ting är ontologisk: ju mer ett ting liknar sin himmelska urbild, som är fullkomlig, desto skönare är det. Al-Farabi menar vidare att Gud är det skönaste av alla ting, ty Guds skönhet har sin upprinnelse i sig själv och är därmed absolut medan all annan skönhet flödar ur denna källa och är därmed relativ i förhållande till Gud. Desto närmare vi kommer källan desto klarare och renare blir vattnet.

När vi kontemplerar ett skönt ting kontemplerar vi samtidigt Guds skönhet och detta väcker vår kärlek till Gud och vår längtan. Men också en smärta, ty vi påminns om vår separation från det paradisiska urtillståndet – de fullkomliga formernas värld. Skönhetsupplevelsen har således två sidor: eufori och smärta. När vi betraktar ett skönt föremål fylls bröstet av en upprymd känsla, vi ”lyfter”, och upplever att vi ser bortom den vardagliga världens begränsningar, mayas slöja rämnar och blottar något annat, en värld av fullkomlig harmoni och ordning, de fulländade formernas värld. Men samtidigt med – eller strax efter, detta lyckliga, gränsöverskridande tillstånd, tenderar vi att bli beklämda av en underlig känsla av smärta och kanske till och med ångest. Det sägs att man ”tappar andan” eller ”suckar” inför skönheten. Orsaken till denna smärta med påföljande andnöd, menar den islamiska traditionen, är insikten om att de fullkomliga formernas värld är ouppnåelig för människan. Hon är fången i denna bristfälliga och ofullkomliga värld som hon kallar sin egen. ”Världen är ett fängelse för den troende”, sade profeten Muhammed vid ett tillfälle. Och han sade även: ”Världen är brist”. Det är också de skugglika minnena av guldåldern, det paradisiska tillstånd, som människan befann sig i före fallet, som gör känsliga människor beklämda. Den jordiska skönheten är ju, enligt islamiskt tänkande, ett återsken av detta förlorade urtillstånd. Det är vår exil i världen, separationen från ursprunget, som framkallar ångest, längtan och smärta. Det är ungefär som när man tänker tillbaka på sin barndom och känner sorg inför det faktum att man har lämnat den bakom sig, att dess oskuld och lekar, är förlorade för alltid, förpassade till minnenas dunkla rike. På samma sätt påminner oss skönheten om ett förlorat paradis, vår boning före fallet och inträdet i världen.

Den persiske diktaren Jalal al-din Rumi (1207-1273) har i sitt mest kända verk, Vassflöjtens sång, gett uttryck för denna smärtsamma längtan. Han har också, genom att för människoanden använda bilden av en flöjt, visat på de sköna konsternas allvarliga roll.

Lyssna till vassflöjten när den berättar
hur den förtäljer om ensamhetens kval:
Alltsedan jag blev avskuren och skild från vassriket
Har min klagan väckt sorg i mannen och kvinnan.
Bröstet vill jag bit för bit slita itu
tills jag blottar smärtan i dess kärlekslängtan.
Vem som än vistas fjärran från sitt ursprung
åtrår sin egen återförenings stund.

Skönhetsupplevelsens två sidor, eufori och smärta, är enligt min mening nog också en av anledningarna till att den moderna människan skyr det sköna. Den moderna människan följer i mångt och mycket lustprincipen: det goda är det lustfyllda, det behagliga, medan det onda är det olustiga, det obehagliga. Traditionella läror, såsom islam, judendom, tao, hinduism eller kristendom, lär i stället att det goda är det sanna, även om det är smärtsamt, och att det onda är det falska, även om det är lustfyllt. Följden av denna rädsla för olusten har således blivit en rädsla för det sköna. Men om konsten inte är det sköna, eftersom det sköna är det goda, och det goda är sant, och sanningen är olustig, ja då tvingas man att hitta på andra uppgifter för konsten. I den moderna världen är inte längre konsten i skönhetens tjänst, nej den är ”fri” i den meningen att den är ”slav” åt individens subjektiva syften och intressen. Varje enskild konstnär får nu själv finna argument för sitt existensberättigande och en egen måttstock för hur hans konst ska bedömas. När flera konstnärer, kritiker och institutioner slår sig samman uppstår dock sfärer med en någorlunda gemensam värdegrund. Deras varaktighet varierar.

Typiskt för moderna samhällen, till skillnad från de traditionella, är dock att man separerar det sköna, det vill säga ”god konst” från etiken – det goda och det onda – och uppfinner andra kriterier för att bedöma vad som är bra respektive dålig konst. Det kan i stället vara negativa kriterier såsom ”undergrävande”, ”provocerande” och ”chockerande”. Den islamiska uppfattningen skiljer sig markant från den moderna. Man använder sig av allmänt accepterade och objektiva kriterier för att bedöma konst. Skönheten är konstens mål och mening, och det sköna är det goda, och det goda är det sanna. Den islamiska traditionen skiljer med andra ord inte konsten från etiken. Alla mänskliga verksamheter faller innanför etikens ramar. Islam känner därmed inte heller till någon ”fri konst” i betydelsen att konsten som sådan skulle kunna stå över etiska kriterier. Ingen har rätt att ställa sig över etiken, att bryta mot normer och regler i konstens namn. Inga brott, legala eller moraliska, kan rättfärdigas i konstens namn. Konsten är inget mål i sig, utan den är skönhetens underdånige tjänare. Konstens strävan är att försinnliga det sköna som i sin tur flödar fram ur en gudomlig källa. Islam delar därmed helt och fullt Platons uppfattning om det sköna som det goda och sanna. Det onda kan aldrig vara skönt, inte heller det falska. Etiken kan därför aldrig förbigås då man bedömer ett verk inom musik, litteratur, arkitektur eller måleri. Den etiska värderingen är oupplösligt förenad med den estetiska. Det arabiska ordet för skönhet, som också används i Koranen, är husn, vilket också betyder ”godhet”. Ordet för fulhet är qabih, vilket också betyder ondska. Människans etiska dimension, den ”inre” skönheten är omöjlig att skilja från den estetiska dimensionen, den ”yttre”. Dygden är skön och tilltalande medan lasten är ful och vämjelig. Vår tids fula kyrkobyggnader (och sorgligt nog även västerländska moskéer) som ploppar upp här och var uttrycker med sin fulhet den separation mellan det sköna och det goda och därmed mellan estetik och etik som är den moderna världens signum. Dessa anskrämliga byggnader vittnar därmed mer om den sekulära människans tomhet och ångest än om det Transcendentas eviga ordning och harmoni. Om man önskar bedöma människors andliga halt kan skönheten vara till hjälp. I Koranen talas det om att ”Gud är alltid med dem som gör det goda” , men detta ord ihsan kan alltså även betyda ”de som förskönar” eller ”de som gör det sköna”. Enligt den muslimske tänkaren Seyyed Hossein Nasr är fulheten ett framträdande drag för fundamentalistiska och extremistiska sekter. Det sanna islam är sålunda det sköna islam.

Den moderna människan undviker, som jag redan nämnt, skönheten i den traditionella meningen, på grund av dess smärta och ångest, ja dess olust. Det sköna och det fula, det onda och det goda, det sanna och det falska, är begreppspar som börjat falla bort i vårt språkbruk i allmänhet och inom kulturkritiken i synnerhet. Mycket modern konst menar sig i stället ”uttrycka” fenomen såsom till exempel ”samtiden”. Dessa ”uttryck” blir då, i stället för den traditionella skönhetsupplevelsen, snarare en spegel för det fula i vårt inre och för det fula omkring oss, och skapar därför varken ångest eller smärta. Men inte heller någon eufori eller gränsöverskridande ”syn”. Paradoxalt nog bekräftar den och smeker medhårs under rubriker som ”utmanande”, ”provocerande” och ”chockerande”.  Särskilt provokationen har fått mycket uppmärksamhet de senaste åren. Provokationen anses antingen vara ett mål i sig eller ett medel för att tänja yttrandefrihetens gränser. Provokationer riktade mot sådant som hålls för heligt av muslimer har föranlett spänningar mellan grupper i samhället men också ett större intresse för islams konstsyn och därmed traditionell eller förmodern konstsyn i allmänhet. Det vi bevittnade i diskussionen kring den så kallade ”Rondellhunden” var, enligt min uppfattning, inte så mycket en motsättning mellan ”västerländsk” och islamisk konstsyn och världsåskådning som mellan en traditionell och en modern. När man talar om islamisk konst talar man nämligen i samma andetag om traditionell konst, vilket även innefattar den västerländska konsten före modernismen. Vi kan inte tala om skönhet i islamisk konst utan att samtidigt nämna något om traditionell konst i andra kulturer. Den stora skiljelinjen bör inte dras mellan olika samtida kulturer – även om varje kultur onekligen har sin särart – utan snarare mellan tradition och modernitet. Den medeltida västerländska konsten är således traditionell och äger därför större likheter med islamisk, kinesisk eller indisk konst än med den europeiska konsten såsom den utvecklades efter renässansen. Det blir därför fel när man kallar modern konst för ”västerländsk” och jämför den med ”islamisk” som om det alltid funnits en klyfta däremellan och som om den moderna konsten skulle ha några som helst likheter med förmodern västerländsk konst. Så när man söker besvara frågan om hur islam ser på skönhet så svarar man även på den mer universella frågan: hur ser den traditionella konsten i allmänhet – och den sakrala i synnerhet – på skönhet?

All traditionell konst grundar sig på metafysiska principer; det gäller den västerländska (före modernismen), den kinesiska, den indiska, den islamiska och så vidare. Men all traditionell konst är inte sakral. Även där finner vi profana inslag, särskilt inom hovkulturerna. Men även de profana inslagen är färgade av den sakrala grundstämning som genomsyrar hela kulturen. Det främsta kännetecknet för en traditionell kultur är således religionen. De kulturer som vi känner till har genom årtusendena på konstens område skapat verk som de allra flesta människor är ense om att beteckna som ”god konst”. Inte ens moderna konstteoretiker förnekar skönheten hos medeltidens katedraler, Taj Mahal i Indien, Alhambra i Spanien, eller Dantes Den gudomliga komedin. Men i 1300-talets Europa sätter så de processer igång som småningom ger upphov till det vi kallar den moderna världen. Nu inleds det som den svenske sufin Kurt Almqvist (1912-2001) betecknar som Europas ”särutveckling” . Den här artikeln är inte platsen för att beskriva modernitetens väsen och egenart utan den intresserade hänvisas i stället till Almqvists texter i ämnet. Här räcker det med att framföra åsikten att Europa före modernismen delade samma värderingar som resten av mänskligheten på vår jord, men att kontinenten sedan skiljde ut sig och gick en annan väg. Almqvist menar således, att den klyfta, som av vissa upplevs som ett ”civilisationernas krig”, egentligen är Europas krig mot sig själv – sin traditionella identitet. Almqvist uttrycker det som att ”i fråga om den andliga ‘ramen’ såsom skild från den modernt västerländska – sammanfaller den europeiska medeltidens och Österlandets, liksom för övrigt också de amerikanska (indianer) och afrikanska kulturernas världsåskådning med varandra.” Vetskapen – medveten eller omedveten – om detta förhållande avslöjas ibland då man i den vulgära debatten använder sig av ”medeltida” som adjektiv då man på ett nedsättande sätt beskriver fenomen i den muslimska världen. Vare sig man vet om det eller ej så gör man, i enlighet med Almqvists historieanalys, faktiskt helt rätt i att förknippa islams världsbild med den europeiska medeltiden. Och detta verkar ske intuitivt. Bruket av ordet ”medeltida” avslöjar således hur främmande den moderna europén blivit för sin egen traditionella kultur, vetenskap och andlighet. I enlighet med framstegstanken ses den medeltida konsten som ett förstadium till den moderna och den medeltida vetenskapen som de första stapplande stegen på vägen mot en modern naturvetenskap.

”Det är i denna tydning missförståndet ligger, ty skillnaden mellan den gamla och den nya världssynen är inte en olikhet i grad i förmågan att se världen ‘som den faktiskt är’ utan en grundläggande artskillnad: den traditionella kosmologin, religionen och konsten grundade sig på helt andra principer än den nutida naturvetenskapen och psykologin” , skriver Almqvist.

Det är, menar Almqvist, inte en kvantitativ skillnad mellan den traditionella och den moderna världen, utan en kvalitativ. Man kan därför inte säga att alkemin är en sämre sorts kemi, astrologin än sämre sorts astronomi och att ikonmåleri än sämre sorts porträttkonst. Det rör sig om två olika universum – ett traditionellt och ett annat modernt. Kosmos var för den traditionella människan ett symboliskt uttryck för Gud. Alla skapade ting reflekterar någon aspekt hos skaparen. Gud, skönhetens källa, är också världsalltets skapare och därmed även i någon mening konstnär och all konsts källa. Världen är i sig ett konstverk. I islam är följaktligen Formgivaren, al-Musawwir, ett av Guds namn . Världen är det universella Konstverket, av vilket Notre Dame de Chartres, moskén i Cordoba eller Den gudomliga komedin är avbilder. Skiljelinjen mellan traditionell och modern är, enligt Almqvist, inte tidsmässig, tvärtom kan, såsom vi ser idag, den traditionella världsåskådningen existera sida vid sida med den moderna under en och samma tid. Medeltidens Europa var till sitt väsen mer likt Orienten av idag än vad det är likt det moderna Europa. Den islamiska konsten delar flera karaktäristika med medeltidens Europa och andra av världens traditionella kulturer, förvisso, men den har också sin särart. Det finns något som förenar moskéerna i Tibet och i Kina, i det svarta Afrika och i Andalusien, i Persien, Turkiet eller i Indien. Vart man än befinner sig i den islamiska världen så upplever man att man vistas i samma konstnärliga och andliga universum trots variationerna i teknik, material och så vidare. Denna enhetlighet sträcker sig ut över arkitekturens område till att omfatta även föremål – vaser, textilier, verktyg och smycken – och musik såsom persisk, turkisk och arabisk andlig musik och Koranrecitation – och litteraturen från den arabiske diktaren Ibn Arabi till persern Rumi eller turken Yunus Emre. Det som förenar alla dessa konstyttringar är dess ursprung i islams andlighet; den heliga Koranen och profetens liv och lära. Den islamiska konstens kärna är dess sakralitet, det vill säga dess symboliska karaktär och därmed dess förbindelse med det gudomliga. Islams konst innehåller, som jag nämnt tidigare, vissa profana inslag, särskilt inom hovkulturen. Men även denna är djupt präglad av det flöde av ljus som genomstrålar hela den islamiska civilisationen och som har sin källa i den himmelska uppenbarelsen.

Ett annat av Guds namn är al-Jamil, den vackre. Profeten Muhammed har sagt att Gud är skön (jamil) och älskar skönhet (jamal), vilket betyder, skriver Seyyed Hossein Nasr i sin essä ”Compassion and Love, Peace and Beauty” , att de två egenskaperna skönhet och kärlek, förenas på det gudomliga planet. Detta återspeglas även på det mänskliga planet på så sätt att människan älskar det hon uppfattar som skönt och betraktar omvänt som skönt allt som hon älskar. Men vad är vackert? Skönheten är, som Al-Farabi säger, ontologisk. Den ligger inte enbart i ”betraktarens öga”, utan är en objektiv aspekt av verkligheten. Det subjektiva i skönhetsupplevelsen är självklart beroende av betraktarens förmåga att ta till sig intrycken och rätt värdera dem. Alla människor har inte samma förutsättningar när det gäller att förstå, uppskatta och värdera skönhet. Men skönheten i sig, är enligt den islamiska traditionen, objektiv. Det sköna är skönt oavsett om hela mänskligheten skulle kalla det fult och det fula är fult oavsett om hela mänskligheten skulle kalla det vackert. Den jordiska skönheten är objektiv, men inte absolut, utan relativ liksom alla andra fenomen i världen, inklusive människan. Gud ensam är den absoluta skönheten, all jordisk skönhet är relativ i betydelsen att den äger skönhet bara i så måtto den återspeglar den gudomliga skönheten.

Mohamed Omar/axess.se

Annonser
Published in: on 28 september, 2010 at 11:29  Kommentera  
Tags: , , , ,

Islam och Politik en succé i valstugorna

Broderskapsrörelsens valtidning Islam och Politik får högsta betyg av Lovisa Arvidsson, organisationsombudsman för SSU.

– Folk frågade efter Islam och Politik, vi såg folk på stan som verkligen läste tidningen. Tyvärr skräpar ju de flesta valmaterial bara ner annars. Eftersom tidningen riktar sig till en stor grupp väljare som vi vill nå, där valdeltagandet är lågt, men som verkligen tjänar på vår politik är det extra kul, säger hon.

Islam och Politik gjordes av broderskapsrörelsens muslimska nätverk och riktar sig till muslimer. Tidningen kom ut i samband med Ramadan. SSU använde Islam och Politik som material i ”Storstadsprojektet” som pågått sedan februari i år. Syftet är att öka valdeltagandet i förorterna. SSU beställde 20 000 tidningar som främst delats ut i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. Islam och Politik har lagts ut i moskéer och använts vid dörrknackningar.

– Tidningen är jättebra som samtalsöppnare, det märktes tydligt att intresset är stort, eftersom många diskuterade innehållet när vi besökte moskéer under valrörelsen.

Totalt beställdes 50 000 exemplar av Islam och Politik. Den gick även som bilaga till tidningen Broderskap före valet och delades ut av arbetarekommunerna. Att tidningen blev så populär tror Lovisa Arvidsson beror på att det handlar om att problematiken ses ur ett annat perspektiv än i de vanliga medierna.

– Islam och politik har varit oumbärlig när det gäller att lyfta fram att det är helt avgörande för Sveriges framtid att vi för dialog i hela samhället och ökar temperaturen på debatten.

Hon säger att det handlar om sociala och ekonomiska aspekter. Till exempel att upploppen i Gottsunda och Rosengård är ett resultat av ungdomars maktlöshet.

– Deras frustration är en fråga för hela samhället, säger Lovisa Arvidsson.

SSUs storstadsprojekt fortsätter, liksom fortsatt samarbete med broderskapsrörelsens muslimska nätverk.

tidningenbroderskap.se

Ateismens död, berättelsen om vårt nya Sverige

För ett tag sedan talade jag med kyrkoherden i Västra Skrävlinge församling* i Malmö. En plats som är mera känd under namnet Rosengård. Kyrkoherden berättade om hur hon blev uppringd av skolan som sagt att de hade ett krisläge i en klass och att någon från församlingen var tvungen att komma. Väl på plats möttes prästen av en klass i upplösningstillstånd. Vad hade hänt? Den vikarierande läraren hade sagt att han inte trodde på Gud. Eleverna förstod ingenting och var mycket upprörda, läraren var alltså varken kristen, jude eller muslim? Han var… ingenting… en omöjlig tanke! Prästen fick försöka lugna eleverna och försökte förklara att det faktiskt finns människor som inte tror på Gud.

Denna händelse bekräftar ett faktum som redan inträffat, ateismen håller på att dö. Den har ingen plats eller framtid i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle, utan den har förlorat mycket av sin legitimitet i en kultur som numera betonar respekten för kulturell mångfald. Ateismens problem har med dess tillkomst att göra, för när den stod på sin höjdpunkt under 1950-talet var den i hög grad en produkt av, och något som riktade sig till ett enhetssamhälle. Ett samhälle som hade få med utländsk bakgrund, ett samhälle där det fanns en kyrka och en religion. Det var med ett totalitärt anspråk både på det offentliga och privata som man fastslog: religion ska inte få finnas utan bekämpas eller som Olof Lagercrantz ville ”rensa ut det döda och förlegade som hämmar utvecklingen”. Men som alla totalitära ismer under 1900-talet har ateismen i dag tappat sin relevans. De i dag verksamma ateisterna är ganska högljudda men få och har inte insett att de i hög grad utgör ett hinder för den kulturella förnyelse som vårt samhälle så väl behöver. Likaså skiljer de sällan i sin retorik på om vad de vill uppnå: ett sekulärt samhälle eller ett sekulariserat samhälle. Skillnaden är ganska stor för den troende. Ett sekulärt samhälle lever vi redan i då vi inte längre har en statskyrka men att verka för en sekularisering, ett bortträngande av religionen är något som endast totalitära ideologier ängnar sig åt. Det moderna projektet tänkte att framsteg, vetenskap och välfärd skulle utrota religionens vidskepelse. Vi ser hur fel detta var. I vårt nuvarande samhälle spelar religionen en allt större roll. Aldrig förr har det funnits så många kyrkor och samfund i vårt land som nu. Det finns i dag i vårt samhälle och hos människor en öppenhet och nyfikenhet på tron och dess liv vilket man som präst möter varje dag. Det postmoderna samhället föder snarare en positiv längtan efter religion. Många har upplevt att det moderna projektet inte skapade den lycka det påstod och att det välordnade och trygga samhället inte lyckades att skapa en djupare mening för våra liv. Den andra insikten för den postmoderna människan är att även vetenskapen har förlorat sin legitimitet. Vetenskap är inte per definition något gott och kunskap och bildning är inte något som håller ondskan stången eller det moraliska moraset borta, vilket andra världskriget så tydligt visade.

Den erfarenhet som vi i stället kan samlas kring i dag är att religionen hör vårt postmoderna samhälle och det nya Sverige till, vilket berättelsen från Rosengård bekräftar. Religionen erbjuder ett universellt språk i en globaliserad värld och kan i sina positiva delar i mycket vara en mötesplats för oss som människor. För det är just när vi tar våra inre frågor på allvar som vi verkligen upptäcker hur lika vi är vår nästa. Det är i sökandet i våra egna kristna rötter och traditioner vi också kan finna gemensamma nämnare med våra muslimska grannar. Men också vad som skiljer oss åt. Olikheter är inget hotfullt vänner emellan, utan snarare något som berikar gemenskapen. Religionen ger oss en gemensam värdegrund att stå på och hjälper oss att möta varandra med respekt. För den religiösa människan är livet inte något att ta för givet utan som givet av Gud. En gåva där vi som människor är skapade till Guds avbild och därför värda att respekteras och älskas. Vi uppmanas att ta hand om varandra, de svaga , sjuka, änkan och invandraren. Jorden är inte en plats som vi kan utöva rovdrift på utan vi är bara förvaltare och en dag får vi också stå till svars för våra handlingar. Den grunden kan vara början på berättelsen om vårt nya Sverige, en berättelse som vi alla kan vara med att skapa och bidra till. En berättelse som ger oss ett språk och en framtidsvision med en möjlighet till samexistens oavsett tro, även om man inte förstår att det ibland kan finnas människor som inte tror på Gud.

Jerker Schmidt/VT

*I territorialförsamlingen Västra Skrävlinge bor det enligt Svenska kyrkan 6500 barn, varav majoriteten är muslimer men det finns också många kristna.

Published in: on 25 september, 2010 at 12:03  Kommentera  
Tags: , , , , , , , , , ,

Ännu ett avhopp från SD

Sverigedemokraterna saknar representanter i 52 kommuner och har dessutom ont om ersättare. Eric Gerhardsson, SD-kandidat i Gällivare, har nu valt att lämna partiet vilket ger ytterligare en tom stol. Och de väntas bli fler.

– Min kristna tro är det viktigaste i mitt liv och jag måste få frid i sinnet och samvetet, säger han.

Eric Gerhardsson stod på SD:s valsedel och fick en plats i Gällivare kommunfullmäktige. Men efter att ha fördjupat sig i partiprogrammet konstaterar han att partiets åsikter inte överensstämmer med hans egna så nu har han hoppat av.

– Jag har nu fördjupat mig i Sverigedemokraternas partiprogram och tyvärr får jag göra mina väljare besvikna. Jag kan inte ställa upp. SD är emot människor som kommer från andra länder men det finns ju fina människor även där, precis som i Sverige i övrigt. Man ska behandla människor som människor, oavsett hudfärg eller åsikt. Jag tycker inte att man ska behandla invandrarna på det sättet, med hot, och jag gillar inte att man ska utvisa barn och splittra familjer. Man måste ha ett underlag innan man gör någonting. Man kan inte bara utvisa människor till ovisshet. Det är inte mänskligt, förklarar Gerhardsson.

Eric Gerhardsson säger att hans kristna tro är det viktigaste i hans liv. Han har alltid varit en sökare och trodde att Sverigedemokraterna var det rätta partiet.

– Folk ute på stan har uppmanat mig att gå in i politiken och jag trodde att SD var partiet för mig. Allt gick så fort. Nu vet jag bättre. Jag är absolut ingen rasist och jag tycker att alla människor har lika värde, säger han.

Han är kritisk mot invandringspolitiken i Sverige och detta var en orsak till att SD framstod som ett alternativ.

– Om vi tar in invandrare måste vi se till att de har jobb och bostäder. Sju personer i en etta är omänskligt. Många är högutbildade, men heter man Muhammed får man inget jobb. Vi har ungdomar som väntar på bostad och jobb. Hur ska vi lösa det?

Men han kan inte ställa upp på SD:s politik att minska invandringen till ett minimum och stoppa anhöriginvandring.

– Nej, man kan inte splittra familjer och släktingar. Jag tycker inte heller att man ska skicka ut flyktingar till ett ovisst öde, kanske döden, vilket görs i dag. Flyktingarna är mina vänner, säger han.

Han föreslår att politiker, Migrationsverket och allmänhet samlas till ett möte för att minska de motsättningar som finns i samhället.
När han värvades till SD skedde det i all hast och var väl inte alldeles genomtänkt. När han mött reaktioner i samhället blev han bestört.

– Jag har fått ett väldigt dåligt bemötande. En socialdemokrat ville inte ta mig i handen och sa att det är risk att man får smutsiga händer, säger han.

Med tanke på att SD har rötter i nynazismen, SD bildades 1988 av personer från Nordiska rikspartiet, BSS (Bevara Sverige Svenskt och Sverigepartiet), vill han offentligen ta avstånd från allt vad rasism och nazism innebär. Att peka ut muslimer som roten till mycket ont i samhället, är att leka med elden, anser han. Han berättar att han själv känt ett utanförskap i samhället. Under sex år var han arbetslös.

– Jag kände bitterhet, nästan hat mot samhället. Jag mådde jättedåligt och var på gränsen till självmord. Det är mycket lidande i arbetslöshet och där tror jag att alla partier måste göra något radikalt för att skapa jobb och sysselsättning.

Ännu en orsak till att han väljer att kliva av, är en artikel i Norrländska Socialdemokraten, där det framkommer att många ungdomar i Gällivare röstar på SD.

– Jag kan inte leda ungdomarna in i detta. Jag tycker att SD har en aggressiv attityd mot invandrare. Det var det som gjorde att jag inte kunde fortsätta. Under ytan finns det en aggressivitet, förklarar Gerhardsson.

Hur kom det sig att du engagerade dig politiskt?

– Jag hade varit arbetslös väldigt länge och levde i en ganska djup depression och kände mycket frustration. Det var väl anledningen att jag sökte mig dit, att få en öppen kanal för min hopplöshet. Jag ändrade mig sedan eftersom jag har också en kristen tro och det gick inte ihop. Jag hamnade i en själskonflikt. Det var anledningen.

Gerhardsson är sannolikt den första SD-kandidaten som fick plats i kommunfullmäktige att hoppa av. Högst troligt är att han inte blir den sista; avhopp inom SD är betydligt vanligare än inom andra partier. SvD presenterade på torsdagen en genomgång som visar att SD saknar ersättare i 51 kommuner. Utöver de 52 där de inte har någon representant alls. Efter valet 2006 fanns 14 platser i kommunfullmäktige runt om i landet som Sverigedemokraterna inte lyckades tillsätta. Fyra år senare var de tomma stolarna hela 56 stycken till följd av avhoppade SD-politiker.

DN, GP, NSD.

Läs även intervjun med avhopparen Staffan Gising som var SD:s toppkandidat i Mariestad men som strax före valet lämnade partiet i protest mot sionisternas dominans och hjärntvätt av unga svenskar.

Guds hus

När rädslan för det okända i form av islam nu ger Sverige en profil i nyhetsflödet genom att SD tar plats i riksdagen vill jag lyfta fram en helt annan bild av Sverige. Jimmie Åkesson skrev i Aftonbladet den 20 oktober 2009 att ”Muslimerna är vårt största utländska hot”. I Nacka tror vi inte att invandrare eller muslimer skulle vara ett hot. De är en tillgång. Med kommunalrådet Erik Langby och kyrkoherde Carl Dahlbäck i spetsen har vi sedan flera år arbetat på integration och samlevnad som goda grannar. Resultatet är överraskande. Sedan ett par år diskuteras nu om Nacka församling i Svenska kyrkan, S:t Konrads katolska församling i Nacka samt Muslimernas förening i Fisksätra gemensamt ska bygga ett Guds hus. Folket i Nacka håller på att få en kyrka och en moské som goda grannar under samma tak. Mer än så: en församling i Svenska kyrkan samsas med en romersk-katolsk församling och bygger ett gemensamt kyrkorum.

En modell har tagits fram som visar en moské och en kyrka sida vid sida, förenade av en gemensam foajé. Kyrkorummet ger utrymme för såväl Svenska kyrkans som den romersk-katolska liturgiska traditionen. Moskén blir ett öppet forum för muslimer och islams vänner. Syftet är att i närmiljön göra en gemensam manifestation av samhörighet oavsett tro, kultur och språk. Byggnaden är en kraftfull motvikt mot dem som ser muslimerna eller de romerska katolikerna som främmande och hotfulla element. Det finns inskränkta människor både i islam och i kristendomen. Muslimska självmordsbombare är lika lite representativa för islam som ultraortodoxa amerikanska kristna fundamentalister är för kristendomen. Men man kan inte säga att muslimerna är värst. Snarare tvärtom. Muslimer är generellt fridsamma och ärliga. Muslimerna har aldrig exporterat vapen till Västeuropa eller USA. Vi vet vem som exporterar vapen och vart.

Guds hus i Fisksätra är världs-unikt. Umayyadmoskén i Damaskus var kyrka och moské under samma tak, men det var på 600-talet. Ska detta unika projekt bli verklighet krävs att det växer ur en känsla av gemensam hemhörighet i Guds hus och tillit mellan dem som möts där. För att skapa den andliga förutsättningen för Guds hus har ett intensivt arbete pågått i ett par år med att skapa en gemensam värdegrund för de tre församlingarna. Att bygga ett Guds hus som ingen vill gå till skulle vara ett ödesdigert nederlag. Uppdraget att genom dialog formulera en gemensam värdegrund gick till Centrum för samtidsanalys. Värdegrunden, som nu är antagen av kyrkorådet i Nacka församling, har formulerats under min ledning i samtal mellan de två kyrkoherdarna Carl Dahlbäck och Andrzej Konopka samt imamen Awad Olwan. Den har diskuterats med församlingsledningarna i de tre församlingarna och i samtal med en del av dem som regelbundet deltar i församlingslivet. Värdegrunden börjar med att teckna den gemensamma visionen för Guds hus. Ett Guds hus är en yttre manifestation av den gemensamma tron att Gud är En. Därför vill de tre församlingarna samla de stora religiösa samfunden i Fisksätra i en gemensam praktisk och ideologisk samverkan i ett gemensamt hus. De vill skapa tillit i kulturell mångfald i Fisksätra och genom dialog använda tron på Gud som instrument för att skapa fred.

Vart och ett av samfunden driver sin egen religiösa verksamhet i de egna gudstjänstlokalerna och övriga kulturella och sociala verksamheter i både de egna och de gemensamma lokalerna. Projektet syftar inte till religionsblandning och inte till mission bland varandras medlemmar. Det vill ge ökade möjligheter för människor med olika religiösa traditioner att mötas, bidra till en fortsatt positiv utveckling i Fisksätra samt visa att religionen är en enande kraft i lokalsamhället. Med utgångspunkt i det gemensamma ursprunget som Abra-hams barn förenas de tre samfunden i den gemensamma tron på att den ende Guden, skapare av himmel och jord, är barmhärtig, nåderik och kärleksfull, att varje människa har samma värde och rättigheter samt att Gud kallar oss att respektera och älska vår medmänniska och värna allt liv. Detta värdegrundsdokument uttrycker ett helt nytt sätt för Svenska kyrkan, den romersk- katolska kyrkan och muslimerna att se på varandra och leva tillsammans som goda grannar. De ser varandra som resurser i strävan att använda tron på Gud för att skapa fred i världen. Världshistoria skapas i Fisksätra. Världsfreden börjar i Fisksätra.

Biskop emeritus Bengt Wadensjö

Veckans Morgonandakter i Sveriges Radio

Morgonandakterna den här veckan hålls av Salih Tufekcioglu. Han är lärare i Malmö, arbetar för studieförbundet Ibn Rushd och är ungdomsimam. Salih är också aktiv i Svenska muslimer för fred och rättvisa

Måndag
Tro som bär god frukt
Koranen 14:24-25
Musik: Dua Khatamal Quran 

Tisdag
Den himmelska fågeln
Koranen 67:19
Musik: Athkaar 

Onsdag
Extravagans och överdrift
Koranen 7:31
Musik: Ashraqal 

Tordag
Brevet från pilgrimsfärden
Koranen 22:27-28
Musik: Dua Khatamal Quran 

Fredag
En ny gryning
Koranen 39:53
Musik: La Ilaha Illalla

Lyssningsarkiv

Published in: on 21 september, 2010 at 07:36  Kommentera  
Tags: , , ,

Troende behövs mer än någonsin

Ett nederlag ska kallas för ett nederlag, sa Mona Sahlin på valnatten. Och ett nederlag måste vi erkänna att det var. Med en hårsmån är Socialdemokraterna fortfarande riksdagens största parti, men med det sämsta valresultatet på nästan 100 år, inga utsikter att bilda en rödgrön regering, det djupt främlingsfientliga Sverigedemokraterna i riksdagen och en statsminister utan egen majoritet så är valresultatet en mardröm för oss som arbetat för ett rödare och grönare Sverige..

Genast börjar spekulationerna om orsakerna och vad som behöver göras. Möjliga parlamentariska lösningar, samarbeten och vem som bör avgå. Men den kris som socialdemokratin genomgår kommer inte att lösas av att byta ut någon person eller bryta upp det rödgröna samarbetet. Vi behöver göra det grundläggande ideologiska och politiska analysarbete som vi inte gjorde ordentligt efter förra valet, och ta på allvar att vi inte riktigt har svaren på de grundläggande konflikterna i samhället. Vi behöver en analys av dagens samhälle och en vision om vilket samhälle vi vill ha – och hur vi ska komma dit. Ilskan över de ökade klyftorna och främlingsfientligheten i samhället räcker en bit, men inte ända fram. Vi har en ordentlig hemläxa att göra. I det har broderskapsrörelsen och den troende vänstern i bredare bemärkelse en viktig uppgift och ett stort bidrag att ge. Vår långa tradition av fritänkande och självständighet gentemot de traditionella organisatoriska strukturerna i partiapparaten ger oss möjlighet att komma både med kritik och nya tankar. Vår förankring i ideologi tillsammans med tro ger oss ett perspektiv av fördjupning. Våra relationer med såväl den internationella solidaritetsrörelsen som andra folkrörelser och kyrkor ger oss en annan blick på våra ofta fasta bilder av vad demokrati är och hur samhällets utmaningar ser ut.

I en fråga är vårt bidrag särskilt viktigt: med SD i riksdagen finns det stora risker för religionsfriheten i vårt land och särskilt attityden gentemot muslimer och andra religiösa minoriteter. Där är det oerhört viktigt att Broderskapsrörelsen, tillsammans med våra rödgröna trosvänner och troende av olika traditioner i partiet, driver såväl den allmänna politiska debatten som våra egna partier i en riktning där vi får en förstärkt religionsfrihet, men också en öppen och nyanserad debatt om vad religionsfrihet betyder i ett mångkulturellt Sverige idag. Förhoppningsvis kan de religiösa grupperna betyda en injektion för partiernas analys av såväl det mångkulturella samhället som ett bidrag till en av de grundläggande analyserna vi behöver göra, nämligen förstå oss på hur den strukturella rasismen slår igenom och ökar klyftorna i Sverige..

Marta Axner/tidningenbroderskap.se

Miljöpartiet kan bli valets verkliga vinnare


Det blåste en blå vind över landet. Alliansen blev större och det främlingsfientliga SD kom in i riksdagen. Ändå kan Miljöpartiet bli valets verkliga vinnare. För trots att de fyra regeringspartierna ökade med 1,1 procent har de inte längre stöd av en majoritet i riksdagen eftersom Sverige nu fått ett främlingsfientligt riksdagsparti. Regeringen som representerar det största blocket kommer att klara de viktiga omröstningarna om statsbudgeten. Det garanterar riksdagens regler. Däremot kan det bli problem när det gäller andra regeringsförslag. Där behöver alliansen stöd från minst ett annat parti. Fredrik Reinfeldt gjorde i går klart att han först kommer att vända sig till Miljöpartiet. Samtal kommer att föras med dem för att begränsa Sverigedemokraternas inflytande. Den processen kommer att ta tid. Reinfeldt poängterade att det först måste finnas ett färdigt valresultat och det finns inte förrän om några dagar.

Miljöpartiet har alltså hamnat i ett slags guldsits. Båda blocken i svensk politik vill samarbeta med dem. Skulle de välja ett organiserat samarbete med alliansen, med eller utanför regeringen, är deras förhandlingsposition oerhört stark. De skulle kunna få igenom nästan vad som helst.

Aftonbladet.se

Uppmaning till valdeltagande

Företrädare för muslimska organisationer i Sverige uppmanar muslimerna till valdeltagande och menar att ”soffliggarna” försämrar villkoren för Sveriges muslimer och stärker de muslimfientliga krafterna.

Islam och muslimer har aldrig varit en så stark fokus på en valrörelse som denna. Vi hör förslag som begränsar muslimska kvinnors val av kläder, förslag om att förbjuda moskébyggen i vissa kommuner och förslag om att stänga muslimskprofilerade friskolor. Det allvarliga är att dessa förslag inte enbart kommer från högerextrema partier, även etablerade politiker och partier börjar successivt anamma den muslimfientliga politiken. Om Sverigedemokraterna dessutom kommer in i Riksdagen, vilket de senaste opinionsundersökningar är enade om, så är det ”kampen mot islamiseringen av Sverige” som är högst på deras agenda. Även om de inte lyckas få igenom sina förslag fullt ut, så riskerar vi att de etablerade partierna närmar sig den islamofobiska agendan såsom det hände i andra europeiska länder.

Trots att muslimerna är den grupp i Sverige som berörs mest av valets utgång, så är det ändå många som väljer att avstå från röstningen. Att sitta hemma på valdagen och avstå från röstningen är en mycket beklaglig och självisk handling som kommer att leda till en försämring av muslimernas situation i detta land. Enligt undersökningar så räcker det med att ca 70 000 personer, som annars inte hade tänkt rösta, deltar i valet, då kommer Sverigedemokraterna inte in. Även om man endast röstar blankt. 

Men vi muslimer har även en hel del intressefrågor som vi måste uppmärksamma vid valet. Det kan handla om nationella frågor såsom familjepolitik, synen på islam och skolpolitiken men det kan även handla om internationella frågor som berör oss som muslimer. Det är även viktigt att ta hänsyn till de partier som gynnar den muslimska gruppen på kommunalnivå i frågor om exempelvis moskéer, skolor och integration.

Profeten Mohammad, må Allahs frid och välsignelse vara över honom sa: ”Den mest älskvärda människan hos Allah är den som är mest gynnsam för andra människor.”

ungamuslimer.se, typisktsvenskt.se

Jasenko Omanović i rättvisans tjänst

Parti: Socialdemokraterna 
Valkrets:
Västernorrland
Födelseår:
1967
Aktuella uppdrag:
Ordinarie riksdagsledamot och suppleant i Socialförsäkringsutskottet. 

Interpellation 2009/10:394 av Jasenko Omanovic (s) till utrikesminister Carl Bildt (m):

Regeringen har vid flera tillfällen deklarerat sin syn om EU:s utvidgning och har åtminstone i sin deklaration visat stark vilja till utvidgning. Utrikesminister har, liksom regeringen i sin helhet, gett samma bild och velat visa sig som stark förespråkare av utvidgningen. Under perioden då Sverige var ordförandeland i EU har förväntningarna i Bosnien och Hercegovina varit mycket höga på ett närmande till EU. Sverige ses som ett vänland och många invånare hyser stor respekt för Sverige. Efter det svenska ordförandeskapet har många människor i Bosnien och Hercegovina känt besvikelse gentemot regeringens engagemang i allmänhet och utrikesministerns i synnerhet. Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta i ministerrådet för att underlätta Bosnien och Hercegovinas närmande till EU?

Svar på interpellation 2009/10:394

Utrikesminister Carld Bildt (m):

Herr talman! Jasenko Omanovic har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta i ministerrådet för att underlätta Bosnien och Hercegovinas närmande till Europeiska unionen. Regeringen är en stark förespråkare för unionens utvidgning. Utvidgningen är unionens främsta instrument för att sprida säkerhet, stabilitet, demokrati och välstånd i Europa. Regeringen har varit och är fortsatt drivande inom unionen för att fördjupa samarbetet med Bosnien inom den särskilda närmandeprocess som EU har för regionen, den så kallade stabiliserings- och associeringsprocessen. Under det svenska ordförandeskapet lanserade EU, tillsammans med USA, ett politiskt initiativ på hög nivå som syftade till att underlätta och effektivisera Bosniens EU-närmande. I första hand handlar initiativet om att få till stånd en övergång från den höge representantens kontor till en förstärkt EU-närvaro i Bosnien. Avsikten är att möjliggöra för Bosnien att ansöka om medlemskap i EU, vilket är svårt så länge den höge representanten är involverad i Bosniens dagliga politiska arbete och beslutsfattande. Frågan om en förstärkt EU-närvaro i Bosnien blir även synnerligen aktuell i ljuset av Lissabonfördraget och upprättandet av EU:s nya utrikestjänst. Ett mer övergripande syfte med EU:s och USA:s gemensamma initiativ som jag själv ledde var att uppmuntra det bosniska ledarskapet att genomföra en första omgång författningsreformer. EU-närmandet skulle på detta vis underlättas genom att beslutsfattandet på den statliga nivån effektiviserades samt att författningen ändrades i enlighet med Europakonventionen om mänskliga rättigheter. EU verkar fortsatt för att Bosniens EU-närmande ska underlättas och tar löpande upp dessa frågor med regeringen i Bosnien. Regeringen driver att EU inom kort bör fastställa hur en förstärkt EU-närvaro i Bosnien ska struktureras för att underlätta en avveckling av den höga representanten och på så vis främja Bosniens EU-närmande. Regeringen stöder även det förslag som nyligen presenterades av kommissionen om etablerandet av en lokal juridisk expertgrupp, med förankring i parlamentet, som ska arbeta för att genomföra konstitutionsförändringar i enlighet med Europakonventionen. Detta är ett första steg inför mer omfattande reformer nödvändiga för en fördjupad EU-integration. Kommissionen har även rekommenderat rådet att ge Bosnien viseringsfrihet mot EU från och med årsskiftet förutsatt att de skyndsamt uppfyller några utestående villkor. Detta är en framgång för regionen som främjar kontakterna mellan olika folkgrupper. Regeringen anser det vara av största vikt att EU-närmandets fördelar kommer den bosniska befolkningen till del, och jag verkar aktivt för detta i ministerrådet. Det främsta ansvaret och initiativet att ta fortsatta steg mot EU ligger emellertid hos de politiska ledarna i Bosnien. Det kommer att utgöra en av de stora utmaningarna för den nya regering som tar vid efter höstens parlamentsval i Bosnien. EU ska fortsätta att ge aktivt och kraftfullt stöd för att bistå Bosnien i processen, men det är bosnierna som måste ta de kritiska besluten och genomföra de reformkrav som EU-medlemskapet innebär för alla de länder som önskar bli medlemmar. 

Jasenko Omanovic (s):

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Det är intressant att vi nu går från debatten om palestinier till debatten om bosnier och från Mellanösterns Jerusalem till, kanske man skulle kunna säga, det europeiska Jerusalem. Om man tittar historiskt på det som hände under 90-talet och försöker beskriva bakgrunden till det hela får man gå långt tillbaka. Tiden räcker inte för att här gå igenom alla krig på Balkan. Om vi håller oss till det sista kriget kan man konstatera att EU:s betydelse för Bosnien och västra Balkan är enormt viktig. 1991–1992 när kriget bröt ut fanns faktiskt inte det enade EU. Tyskland, Frankrike och Italien fanns runt omkring, men det fanns inte den enighet som hade behövts för att forna Jugoslavien skulle ha blivit hjälpt av EU. De fick absolut ingen hjälp. I dag är EU mycket mer enat och har till och med en valuta, så intressena är helt annorlunda från EU-sidan. Men Bosniens problem kvarstår. För att få slut på den blodiga historien i Bosnien skrev man 1995 på Daytonavtalet. Det är grunden till den författning man nu har i Bosnien i dag, vilket är ganska olyckligt. EU-domstolen för mänskliga rättigheter har nyligen fastställt att den inte håller måttet för att uppfylla kraven när det gäller de mänskliga rättigheterna. Det finns en dom där två medborgare i Bosnien och Hercegovina – en med judiskt påbrå och en med romskt påbrå – har stämt staten Bosnien och Hercegovina, och domstolen har kommit fram till att författningen inte håller ur mänskliga-rättigheter-perspektivet. Man har alltså problem när det gäller författningen i Bosnien. Den blir inte hjälpt av att man enbart avskaffar den höga representanten och inför EU:s närvaro i högre grad. Jag tycker att man måste ha en lite klarare vision om vad det är man vill och vilken målsättning man har för EU:s närvaro i Bosnien. Vi är några riksdagsledamöter som har besökt Bosnien och Hercegovina. Vi träffade en del representanter från parlamentet, regeringen, talmännen och en del andra organisationer, till exempel Världsbanken. Jag får inte bilden av att Bosnien är politiskt moget att skrota den höga representanten och införa EU:s närvaro i större omfattning än i dag. 
 

Utrikesminister Carld Bildt (m):

Herr talman! Jag tror inte att vi ska fördjupa oss alltför mycket i historien, för man förvillar sig lätt. Men jag tror att det är en viktig observation som Jasenko Omanovic gör vad gäller utbrotten av de jugoslaviska sönderfallskrigen att möjligheten att förhindra dem försvårades avsevärt av det faktum att det internationella samfundet inte var enat. Det fanns olika meningar i Europa, och det fanns olika meningar tvärs över Atlanten. Det gjorde det möjligt för olika aktörer på den lokala scenen att agera på ett sådant sätt att krigen bröt ut. Vi ska inte glömma att det var tio år av krig, från Slovenien först till inbördeskrig i Makedonien 2001, men det bosniska kriget mellan 1992 och 1995 var självfallet det allra värsta av dessa. När det gäller Daytonavtalet 1995 är vi inne i en långsiktig statskonsoliderings- och integrationsprocess där det är oerhört viktigt, tycker jag, att Bosnien får möjlighet att gå i takt med regionen i övrigt. Vi har tack och lov en process där Kroatien går relativt snabbt fram mot medlemskap, där Serbien har tagit mycket väsentliga steg, där det har tagits väsentliga steg i andra länder och där det är viktigt att Bosnien inte hamnar på efterkälken. Men för att Bosnien inte ska hamna på efterkälken krävs det att Bosniens politiker själva fattar beslut. Det kan vara nog så besvärligt ibland att komma över de motsättningar som ett krig skapar. Men det är 15 år sedan kriget tog slut, och ibland blir jag bekymrad. Jag var där häromveckan och läste tidningarna uppmärksamt, och det är klart att jag är bekymrad över den närmast hypernationalistiska retorik som i upptakten för valrörelsen nu frodas från i stort sett alla håll, inte minst internt mellan olika bosniakiska partier i den politiska miljön i Sarajevo. Det underlättar inte den konstruktiva attityd mellan olika bosniska partier som är en förutsättning för EU-närmandet. Vad vi försöker göra är att säga – det var därför vi, ett stort antal utrikesministrar, var i Sarajevo för tio dagar sedan – att det är väldigt viktigt att Bosnien också kommer med. Det är bra med Kroatien, det är bra med Serbien, det är bra med Montenegro, det är bra med Albanien – vi hoppas på en lösning i namnfrågan mellan Skopje och Aten också – men Bosnien får inte bli ett svart hål på Balkan igen. För att detta ska undvikas krävs det att Bosniens politiker sätter sig ned och kommer överens. Ibland försöker vi hjälpa dem lite grann och lägga förslag på bordet. Jasenko Omanovic nämnde frågan om ändringar i författningen för att den ska vara i överensstämmelse med bestämmelserna i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, och det är en nödvändighet. Det är rätt små förändringar som det handlar om egentligen, och jag tycker att det är skrutt och skräp, om jag ska vara ärlig, att de inte har lyckats enas i alla fall om dem. Sedan har vi också sagt till dem: Kan ni inte också enas om en paragraf i författningen som är relativt enkel och som gör det möjligt för er att förhandla om EU-medlemskapet? I samband med detta kan man avskaffa den höga representantens kontor, för det är en rest av det förgångna. Kriget tog slut för 15 år sedan, och nu är det den europeiska integrationen som gäller. Då skulle Bosnien kunna ansöka om medlemskap i den europeiska unionen, och då skulle Bosnien kunna komma med i den process där Kroatien finns, där Serbien, hoppas jag, snart kommer att finnas och där Montenegro finns. Då drar vi hela regionen – integration, försoning och ekonomisk utveckling – i riktning mot Europa. Nu står Bosnien inför bland annat ett parlamentsval i början av oktober. Jag hoppas som sagt att man kan skruva ned den nationalistiska retoriken. Det gäller förvisso även i andra länder att man talar illa om varandra i valrörelser, men i etniskt delade samhällen finns det risker med detta som är lite större än till exempel i Sverige. Jag hoppas att man tonar ned retoriken så att man efter valet kan ha de konstruktiva kompromisser som gör att man kan gå vidare på den europeiska vägen också vad gäller den viseringsfrihet som Bosnien borde ha fått för länge sedan men som bromsats av den bosniska oenigheten. Jag kan försäkra Jasenko Omanovic att Sverige kommer att fortsätta att spela en aktiv roll för att försöka hjälpa Bosnien, men i grunden måste Bosnien hjälpa sig självt. 

Jasenko Omanovic (s):

Herr talman! Jag kan hålla med om att det inte är någon annan som kan göra jobbet åt Bosnien än Bosnien självt, men man kan underlätta för landet genom att ta bort en del hinder på vägen. För ett land som befann sig i krig för bara 15 år sedan, ett krig inom landet mellan olika befolkningsgrupper, är det inte så lätt att glömma, särskilt inte med tanke på hur våldsamt kriget var. Därför blir frågan hur Europeiska unionen kan underlätta det hela. Ett sätt i underlättandet vore att använda sig av Kroatien och Serbien. Inställningen från Zagreb och Belgrad till Bosnien borde kunna leda till att få ned de nationalistiska tongångarna i Bosnien. Jag blev mycket glad när jag såg att den kroatiske presidenten var i det bosniska parlamentet och bad om ursäkt för Kroatiens agerande under kriget i Bosnien. Det var mycket bra. Jag hoppas att det kommer att tas fler initiativ där man från Kroatiens och Serbiens sida försöker visa att nationalism inte är en väg för Bosnien utan att man måste kunna sätta sig vid bordet och förhandla. Jag förstår att det behöver göras en del mindre ändringar i författningen, men för folket, för fyra miljoner bosnier, står det mellan hopp och förtvivlan. Det handlar om möjligheten att vara med i Europeiska unionen och känna tillhörigheten i gemenskapen och kanske hitta en väg tillbaka. Det finns en del som säger att vi med det krig som var endast klarat av en halvlek i matchen. Det finns fortfarande krafter i Bosnien som säger att det blev oavgjort, att domaren avbröt matchen. Sådana uttryck används i Bosnien, vilket är mycket, mycket beklagligt. Förmodligen dyker de upp även i valrörelsen. Det är därför viktigt med visioner. Jag träffade en 28-årig journalist i Sarajevo som sade till mig: Vilka signaler skickar EU till mig och alla andra unga? Är det att vi ska ha kraft att leda Bosnien framåt i rätt riktning, att vi måste engagera oss? De signalerna når inte ut till oss, ifall Europa skickar dem. Det finns ett initiativ från de socialdemokratiska partierna i Europa som handlar om 2014. Man vill att västra Balkan då ska vara inkluderat i EU. År 2014 är det hundra år sedan skottet i Sarajevo, hundra år sedan första världskriget startade. Det skulle vara en signal till medborgarna i Bosnien och västra Balkan att vi nu sätter punkt för krigandet i Europa. Symboliken är mycket viktig, och om man på så sätt kunde ge signaler vore det väldigt bra. 

Utrikesminister Carld Bildt (m):

Herr talman! Ja, det skulle vara väldigt bra. När det gäller 2014 och den visionen tror jag att jag till och med skrev om detta i den bok jag skrev om Bosnien. Så kommer det dess värre inte att bli, och det av två skäl. Det första är att jag tyvärr uppfattar att entusiasmen för en utvidgning av Europeiska unionen håller på att mattas. Från svensk sida motarbetar vi det så mycket vi kan. Jag tillhör dem som argumenterar på ett sätt som ibland uppfattas som närmast fundamentalistiskt för vikten av att Europeiska unionen håller dörren öppen för alla andra européer som vill komma in, eftersom det driver på reform- och demokratiseringsprocessen i dessa länder. Om vi stängde dörren eller bromsade processen skulle det få negativa effekter. Det gäller inte bara Bosnien, men Bosnien är ett exempel. Det är den ena faktorn. Den andra faktorn är att det på olika kanter lekts lite för mycket med nationalism i den bosniska politiska debatten – också delvis genom att säga att det kan väl det internationella samfundet, inte bosnierna själva, klara. Man har inte velat sätta sig ned och göra de ganska svåra kompromisser som ett nationsbyggande efter ett krig innebär. Jag tillhör definitivt inte dem som säger att man ska glömma det som inträffade under kriget, och oavsett hur mycket jag sade det skulle det ändå aldrig inträffa, och bör inte inträffa. Man ska inte glömma, men man ska gå vidare. Det är det som Europa i sin helhet har gjort, och det måste även Bosnien göra. Vi ska hjälpa till. Det handlar om hela regionen, och i det sammanhanget spelar Kroatien och Serbien en viktig roll. Jag tycker att den regionala bilden nu är bättre än den varit på mycket länge. För några veckor sedan träffades presidenterna från Kroatien och Serbien samt ordföranden i presidentrådet i Bosnien inom ramen för det så kallade Igmaninitiativet i Sarajevo och utfärdade en gemensam deklaration som var mycket positiv. Strax därefter åkte den nye kroatiske presidenten Josipović till de norra och västra delarna av Bosnien och besökte tillsammans med den serbiske ledaren Tadić och Tihić, ledaren för SDA, det bosnienmuslimska traditionella nationalistiska partiet, tre av de orter som är förknippade med massakrer mot muslimer, kroater och serber för att markera försoningen. Det hade inte varit möjligt för fem år sedan. Att den typen av försoningshandlingar nu drivs av Zagreb och av Belgrad är självfallet mycket positivt. Nu är det val i Bosnien. Det är väl bra det, vi är för demokrati, men framför allt medierna oroar mig. Jag är nu mer oroad av det nationalistiska tonfallet i medierna i Bosnien än jag skulle ha varit för fem år sedan. Jag hoppas att de inte bedriver en nationalistisk agitation, oavsett vilka det gäller, som är ansvarslös, och att det finns förutsättningar att gå vidare efter valet. Det finns de som talar om risken för nya krig. Jag tillhör inte dem, bland annat av det skälet att om det är något krig leder till, och Bosnien har gått igenom ett krig, så är det att människorna är alldeles övertygade om att de inte vill vara med om det igen. Krig har Bosnien upplevt. Det återkommer inte i denna generation. Det innebär emellertid inte att man inte måste ta sig över hinder för att genomföra den försoningsprocess som är en förutsättning för Bosnien och kärnan i hela den europeiska integrationen. Den europeiska integrationen bygger på den bittra erfarenheten av krig mellan nationerna, och det är den visionen som bär det europeiska integrationsarbetet framåt. Den visionen bär försoningsarbetet på hela Balkan vidare, och det är den visionen, förknippad med rätten att resa, rätten till bättre ekonomisk utveckling, rätten till rimlig utbildning, som också ska föra den bosniska utvecklingen framåt. 

Jasenko Omanovic (s):

Herr talman! Som ministern sade är det val i Bosnien. EU har nu möjlighet att visa sin beslutsamhet och stödja de demokratiska krafterna i valet i Bosnien. EU har möjlighet att visa att vägen till EU inte går genom nationalism, visa de bosniska medborgarna att ett EU-medlemskap inte är någon omöjlighet. Det är sådana signaler man kan ge. Man kan börja med det. Det skulle vara intressant att höra ministern kommentera det faktum att Bosnien nu är det enda land i det forna Jugoslavien vars medborgare fortfarande har visumkrav när de ska besöka EU. Hur går det arbetet? Finns det några länder, och i så fall vilka, som bromsar det? Det vore intressant att höra. Jag vill tro på idén om 2014, om inte som EU- medlem, det kanske är för optimistiskt, så åtminstone som ett land som kommit en bra bit på väg mot EU-medlemskap, ett land som gjort stora framsteg. Därför är det viktigt att visa att Europeiska unionen har ambitionen och att Sverige ska vara i spetsen. Många medborgare i Bosnien-Hercegovina ser Sverige som ett vänland, som ett land som har kämpat för Bosnien-Hercegovinas sak.

Utrikesminister Carld Bildt (m):
Herr talman! Så är det. Jag tror att vi är väldigt eniga. Jag tror inte att regionen är medlem i EU 2014, men låt oss gemensamt se till att hela regionen, Kroatien undantaget, år 2014 är väl inne i processen mot medlemskap och att Bosnien är med i detta och inte halkar efter. Jag tror att det är oerhört viktigt att så är fallet. Avskaffande av viseringskravet är en viktig del av detta. Det är Bosnien och Albanien som återstår. Kommissionen gav Cecilia Malmström en rätt positiv värdering av möjligheterna härförleden, men det återstår några mer tekniska krav. Jag hoppas att de bosniska myndigheterna kan uppfylla dem rätt snabbt, så att först ministerrådet och därefter Europaparlamentet kan ta ett beslut omedelbart efter sommaren, så att detta också blir verklighet. Jag kan också försäkra att Sverige inte bara är den ledande bilaterala hjälpgivaren till Bosnien i olika sammanhang. Sida har gjort skillnad i Bosnien på ett sätt som man inte kan säga om särskilt många länder, och det är viktigt att fortsätta med det. Vi har också den fördelen att vi, på grund av tragiska omständigheter, har många personer av bosnisk härkomst som finns i detta land och som är en brygga mellan Sverige och Bosnien. Sedan är Sverige ett av de länder, om inte det land som allra tydligast talar om medlemskapsperspektivet för Bosnien, Balkan och för alla de länder som har sökt och nu vill förhandla om medlemskap. Det är enligt min mening alldeles avgörande för att vi ska få fred och stabilitet för dessa länder och i det europeiska närområdet för oss själva också.  Jasenko Omanovic kan vara alldeles övertygad om att vi över partigränserna i Sveriges riksdag kommer att fortsätta arbeta med full kraft för detta under de kommande åren. 
Jasenko Omanovic (s):
Fru talman! Min fråga går till statsrådet Björklund. Nu har det gått nästan fyra månader sedan Sverige tog över ordförandeskapet i Europeiska unionen. Regeringen har försökt beskriva sig själv som en EU-entusiastisk regering som skulle jobba med att hjälpa flera länder att komma med i EU. Därför undrar jag: Vad har regeringen gjort under de fyra gångna månaderna för att hjälpa och stötta Bosnien-Hercegovina på dess väg till Europeiska unionen? 
Utbildningsminister Jan Björklund (fp):
Fru talman! EU, tycker vi, bör så småningom omfatta alla länder i Europa som vill vara med. Dit hör länderna i det forna Jugoslavien, det vill säga bland andra Bosnien-Hercegovina, och dit hör också en lång rad andra länder. För att bli medlem räcker det dock inte med att man vill bli medlem, utan man måste också uppfylla en rad kriterier. Det är också viktigt. När det gäller ett annat land i före detta Jugoslavien, Kroatien, har det funnits en blockering i form av att man har haft en olöst gränstvist med Slovenien. Den håller nu på att lösas, kan vi se. Det öppnar möjligheter. Detta har skett delvis efter det svenska ordförandeskapets medling och ingripanden. Det har öppnat för att Kroatien nu kan vara på väg in. Ett annat land som är på väg in och som har blivit det under det här halvåret är Island. När det gäller länderna på västra Balkan, Jugoslavien, går processen framåt. Det tar tid för en del länder. Det är mycket lagstiftning och annat som ska anpassas i de länderna, men vägen går framåt för i princip alla de länder som utgör det vi kallar före detta Jugoslavien.
Jasenko Omanovic (s):
Fru talman! Statsrådet svarar med ett glädjande besked om att Kroatien är på väg in i EU. Det är faktiskt glädjande. Men min fråga gällde Bosnien-Hercegovina. Vi är några riksdagsledamöter som har besökt Sarajevo under september månad. En ung journalist ställde frågan: Med vilka signaler visar EU oss unga i Bosnien-Hercegovina att man vill ha med oss i sin gemenskap? Jag skulle vilja fråga ministern om han kan ge något svar till denna unga journalist i dag, här och nu. Vad har regeringen gjort under de gångna fyra månaderna, och vad avser regeringen att göra under resten av tiden?
Utbildningsminister Jan Björklund (fp):
Fru talman! Jag är rädd att frågeställaren vill ha en mer detaljerad redogörelse än vad jag spontant kan ge här och nu utan underlag. Den svenska regeringens uppfattning är att alla de länder som finns på Balkan och som vill komma med i EU ska få komma med när de uppfyller kriterierna. Det är det svenska ordförandeskapets uppfattning. Det är också EU:s uppfattning. Låt mig understryka att en förutsättning för att något ytterligare land över huvud taget ska få komma med är att Lissabonfördraget ratificeras. Är det något vi jobbar med just nu är det detta, inte minst gentemot den tjeckiska statsledningen. Utan det nya fördraget kommer inga fler länder alls med. Det är en första förutsättning. Både vår utrikesminister, vår Europaminister och andra personer i den svenska regeringen med medarbetare reser också aktivt i Balkanländerna. Exakt vad som görs när det gäller Bosnien-Hercegovina överblickar jag inte spontant just nu, men även detta land finns ju på listan över länder som den svenska regeringen gärna ser som framtida medlemmar i det europeiska samarbetet. 

Sagt och gjort i riksdagen (Jasenko Omanovics motioner, interpellationer och frågor för skriftliga svar med länkar till information om hur riksdagen behandlat och besvarat dessa): http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=1119&iid=0043972220518

Published in: on 16 september, 2010 at 12:34  Kommentera  
Tags: , , , , ,