Jasenko Omanović i rättvisans tjänst

Parti: Socialdemokraterna 
Valkrets:
Västernorrland
Födelseår:
1967
Aktuella uppdrag:
Ordinarie riksdagsledamot och suppleant i Socialförsäkringsutskottet. 

Interpellation 2009/10:394 av Jasenko Omanovic (s) till utrikesminister Carl Bildt (m):

Regeringen har vid flera tillfällen deklarerat sin syn om EU:s utvidgning och har åtminstone i sin deklaration visat stark vilja till utvidgning. Utrikesminister har, liksom regeringen i sin helhet, gett samma bild och velat visa sig som stark förespråkare av utvidgningen. Under perioden då Sverige var ordförandeland i EU har förväntningarna i Bosnien och Hercegovina varit mycket höga på ett närmande till EU. Sverige ses som ett vänland och många invånare hyser stor respekt för Sverige. Efter det svenska ordförandeskapet har många människor i Bosnien och Hercegovina känt besvikelse gentemot regeringens engagemang i allmänhet och utrikesministerns i synnerhet. Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta i ministerrådet för att underlätta Bosnien och Hercegovinas närmande till EU?

Svar på interpellation 2009/10:394

Utrikesminister Carld Bildt (m):

Herr talman! Jasenko Omanovic har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta i ministerrådet för att underlätta Bosnien och Hercegovinas närmande till Europeiska unionen. Regeringen är en stark förespråkare för unionens utvidgning. Utvidgningen är unionens främsta instrument för att sprida säkerhet, stabilitet, demokrati och välstånd i Europa. Regeringen har varit och är fortsatt drivande inom unionen för att fördjupa samarbetet med Bosnien inom den särskilda närmandeprocess som EU har för regionen, den så kallade stabiliserings- och associeringsprocessen. Under det svenska ordförandeskapet lanserade EU, tillsammans med USA, ett politiskt initiativ på hög nivå som syftade till att underlätta och effektivisera Bosniens EU-närmande. I första hand handlar initiativet om att få till stånd en övergång från den höge representantens kontor till en förstärkt EU-närvaro i Bosnien. Avsikten är att möjliggöra för Bosnien att ansöka om medlemskap i EU, vilket är svårt så länge den höge representanten är involverad i Bosniens dagliga politiska arbete och beslutsfattande. Frågan om en förstärkt EU-närvaro i Bosnien blir även synnerligen aktuell i ljuset av Lissabonfördraget och upprättandet av EU:s nya utrikestjänst. Ett mer övergripande syfte med EU:s och USA:s gemensamma initiativ som jag själv ledde var att uppmuntra det bosniska ledarskapet att genomföra en första omgång författningsreformer. EU-närmandet skulle på detta vis underlättas genom att beslutsfattandet på den statliga nivån effektiviserades samt att författningen ändrades i enlighet med Europakonventionen om mänskliga rättigheter. EU verkar fortsatt för att Bosniens EU-närmande ska underlättas och tar löpande upp dessa frågor med regeringen i Bosnien. Regeringen driver att EU inom kort bör fastställa hur en förstärkt EU-närvaro i Bosnien ska struktureras för att underlätta en avveckling av den höga representanten och på så vis främja Bosniens EU-närmande. Regeringen stöder även det förslag som nyligen presenterades av kommissionen om etablerandet av en lokal juridisk expertgrupp, med förankring i parlamentet, som ska arbeta för att genomföra konstitutionsförändringar i enlighet med Europakonventionen. Detta är ett första steg inför mer omfattande reformer nödvändiga för en fördjupad EU-integration. Kommissionen har även rekommenderat rådet att ge Bosnien viseringsfrihet mot EU från och med årsskiftet förutsatt att de skyndsamt uppfyller några utestående villkor. Detta är en framgång för regionen som främjar kontakterna mellan olika folkgrupper. Regeringen anser det vara av största vikt att EU-närmandets fördelar kommer den bosniska befolkningen till del, och jag verkar aktivt för detta i ministerrådet. Det främsta ansvaret och initiativet att ta fortsatta steg mot EU ligger emellertid hos de politiska ledarna i Bosnien. Det kommer att utgöra en av de stora utmaningarna för den nya regering som tar vid efter höstens parlamentsval i Bosnien. EU ska fortsätta att ge aktivt och kraftfullt stöd för att bistå Bosnien i processen, men det är bosnierna som måste ta de kritiska besluten och genomföra de reformkrav som EU-medlemskapet innebär för alla de länder som önskar bli medlemmar. 

Jasenko Omanovic (s):

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Det är intressant att vi nu går från debatten om palestinier till debatten om bosnier och från Mellanösterns Jerusalem till, kanske man skulle kunna säga, det europeiska Jerusalem. Om man tittar historiskt på det som hände under 90-talet och försöker beskriva bakgrunden till det hela får man gå långt tillbaka. Tiden räcker inte för att här gå igenom alla krig på Balkan. Om vi håller oss till det sista kriget kan man konstatera att EU:s betydelse för Bosnien och västra Balkan är enormt viktig. 1991–1992 när kriget bröt ut fanns faktiskt inte det enade EU. Tyskland, Frankrike och Italien fanns runt omkring, men det fanns inte den enighet som hade behövts för att forna Jugoslavien skulle ha blivit hjälpt av EU. De fick absolut ingen hjälp. I dag är EU mycket mer enat och har till och med en valuta, så intressena är helt annorlunda från EU-sidan. Men Bosniens problem kvarstår. För att få slut på den blodiga historien i Bosnien skrev man 1995 på Daytonavtalet. Det är grunden till den författning man nu har i Bosnien i dag, vilket är ganska olyckligt. EU-domstolen för mänskliga rättigheter har nyligen fastställt att den inte håller måttet för att uppfylla kraven när det gäller de mänskliga rättigheterna. Det finns en dom där två medborgare i Bosnien och Hercegovina – en med judiskt påbrå och en med romskt påbrå – har stämt staten Bosnien och Hercegovina, och domstolen har kommit fram till att författningen inte håller ur mänskliga-rättigheter-perspektivet. Man har alltså problem när det gäller författningen i Bosnien. Den blir inte hjälpt av att man enbart avskaffar den höga representanten och inför EU:s närvaro i högre grad. Jag tycker att man måste ha en lite klarare vision om vad det är man vill och vilken målsättning man har för EU:s närvaro i Bosnien. Vi är några riksdagsledamöter som har besökt Bosnien och Hercegovina. Vi träffade en del representanter från parlamentet, regeringen, talmännen och en del andra organisationer, till exempel Världsbanken. Jag får inte bilden av att Bosnien är politiskt moget att skrota den höga representanten och införa EU:s närvaro i större omfattning än i dag. 
 

Utrikesminister Carld Bildt (m):

Herr talman! Jag tror inte att vi ska fördjupa oss alltför mycket i historien, för man förvillar sig lätt. Men jag tror att det är en viktig observation som Jasenko Omanovic gör vad gäller utbrotten av de jugoslaviska sönderfallskrigen att möjligheten att förhindra dem försvårades avsevärt av det faktum att det internationella samfundet inte var enat. Det fanns olika meningar i Europa, och det fanns olika meningar tvärs över Atlanten. Det gjorde det möjligt för olika aktörer på den lokala scenen att agera på ett sådant sätt att krigen bröt ut. Vi ska inte glömma att det var tio år av krig, från Slovenien först till inbördeskrig i Makedonien 2001, men det bosniska kriget mellan 1992 och 1995 var självfallet det allra värsta av dessa. När det gäller Daytonavtalet 1995 är vi inne i en långsiktig statskonsoliderings- och integrationsprocess där det är oerhört viktigt, tycker jag, att Bosnien får möjlighet att gå i takt med regionen i övrigt. Vi har tack och lov en process där Kroatien går relativt snabbt fram mot medlemskap, där Serbien har tagit mycket väsentliga steg, där det har tagits väsentliga steg i andra länder och där det är viktigt att Bosnien inte hamnar på efterkälken. Men för att Bosnien inte ska hamna på efterkälken krävs det att Bosniens politiker själva fattar beslut. Det kan vara nog så besvärligt ibland att komma över de motsättningar som ett krig skapar. Men det är 15 år sedan kriget tog slut, och ibland blir jag bekymrad. Jag var där häromveckan och läste tidningarna uppmärksamt, och det är klart att jag är bekymrad över den närmast hypernationalistiska retorik som i upptakten för valrörelsen nu frodas från i stort sett alla håll, inte minst internt mellan olika bosniakiska partier i den politiska miljön i Sarajevo. Det underlättar inte den konstruktiva attityd mellan olika bosniska partier som är en förutsättning för EU-närmandet. Vad vi försöker göra är att säga – det var därför vi, ett stort antal utrikesministrar, var i Sarajevo för tio dagar sedan – att det är väldigt viktigt att Bosnien också kommer med. Det är bra med Kroatien, det är bra med Serbien, det är bra med Montenegro, det är bra med Albanien – vi hoppas på en lösning i namnfrågan mellan Skopje och Aten också – men Bosnien får inte bli ett svart hål på Balkan igen. För att detta ska undvikas krävs det att Bosniens politiker sätter sig ned och kommer överens. Ibland försöker vi hjälpa dem lite grann och lägga förslag på bordet. Jasenko Omanovic nämnde frågan om ändringar i författningen för att den ska vara i överensstämmelse med bestämmelserna i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, och det är en nödvändighet. Det är rätt små förändringar som det handlar om egentligen, och jag tycker att det är skrutt och skräp, om jag ska vara ärlig, att de inte har lyckats enas i alla fall om dem. Sedan har vi också sagt till dem: Kan ni inte också enas om en paragraf i författningen som är relativt enkel och som gör det möjligt för er att förhandla om EU-medlemskapet? I samband med detta kan man avskaffa den höga representantens kontor, för det är en rest av det förgångna. Kriget tog slut för 15 år sedan, och nu är det den europeiska integrationen som gäller. Då skulle Bosnien kunna ansöka om medlemskap i den europeiska unionen, och då skulle Bosnien kunna komma med i den process där Kroatien finns, där Serbien, hoppas jag, snart kommer att finnas och där Montenegro finns. Då drar vi hela regionen – integration, försoning och ekonomisk utveckling – i riktning mot Europa. Nu står Bosnien inför bland annat ett parlamentsval i början av oktober. Jag hoppas som sagt att man kan skruva ned den nationalistiska retoriken. Det gäller förvisso även i andra länder att man talar illa om varandra i valrörelser, men i etniskt delade samhällen finns det risker med detta som är lite större än till exempel i Sverige. Jag hoppas att man tonar ned retoriken så att man efter valet kan ha de konstruktiva kompromisser som gör att man kan gå vidare på den europeiska vägen också vad gäller den viseringsfrihet som Bosnien borde ha fått för länge sedan men som bromsats av den bosniska oenigheten. Jag kan försäkra Jasenko Omanovic att Sverige kommer att fortsätta att spela en aktiv roll för att försöka hjälpa Bosnien, men i grunden måste Bosnien hjälpa sig självt. 

Jasenko Omanovic (s):

Herr talman! Jag kan hålla med om att det inte är någon annan som kan göra jobbet åt Bosnien än Bosnien självt, men man kan underlätta för landet genom att ta bort en del hinder på vägen. För ett land som befann sig i krig för bara 15 år sedan, ett krig inom landet mellan olika befolkningsgrupper, är det inte så lätt att glömma, särskilt inte med tanke på hur våldsamt kriget var. Därför blir frågan hur Europeiska unionen kan underlätta det hela. Ett sätt i underlättandet vore att använda sig av Kroatien och Serbien. Inställningen från Zagreb och Belgrad till Bosnien borde kunna leda till att få ned de nationalistiska tongångarna i Bosnien. Jag blev mycket glad när jag såg att den kroatiske presidenten var i det bosniska parlamentet och bad om ursäkt för Kroatiens agerande under kriget i Bosnien. Det var mycket bra. Jag hoppas att det kommer att tas fler initiativ där man från Kroatiens och Serbiens sida försöker visa att nationalism inte är en väg för Bosnien utan att man måste kunna sätta sig vid bordet och förhandla. Jag förstår att det behöver göras en del mindre ändringar i författningen, men för folket, för fyra miljoner bosnier, står det mellan hopp och förtvivlan. Det handlar om möjligheten att vara med i Europeiska unionen och känna tillhörigheten i gemenskapen och kanske hitta en väg tillbaka. Det finns en del som säger att vi med det krig som var endast klarat av en halvlek i matchen. Det finns fortfarande krafter i Bosnien som säger att det blev oavgjort, att domaren avbröt matchen. Sådana uttryck används i Bosnien, vilket är mycket, mycket beklagligt. Förmodligen dyker de upp även i valrörelsen. Det är därför viktigt med visioner. Jag träffade en 28-årig journalist i Sarajevo som sade till mig: Vilka signaler skickar EU till mig och alla andra unga? Är det att vi ska ha kraft att leda Bosnien framåt i rätt riktning, att vi måste engagera oss? De signalerna når inte ut till oss, ifall Europa skickar dem. Det finns ett initiativ från de socialdemokratiska partierna i Europa som handlar om 2014. Man vill att västra Balkan då ska vara inkluderat i EU. År 2014 är det hundra år sedan skottet i Sarajevo, hundra år sedan första världskriget startade. Det skulle vara en signal till medborgarna i Bosnien och västra Balkan att vi nu sätter punkt för krigandet i Europa. Symboliken är mycket viktig, och om man på så sätt kunde ge signaler vore det väldigt bra. 

Utrikesminister Carld Bildt (m):

Herr talman! Ja, det skulle vara väldigt bra. När det gäller 2014 och den visionen tror jag att jag till och med skrev om detta i den bok jag skrev om Bosnien. Så kommer det dess värre inte att bli, och det av två skäl. Det första är att jag tyvärr uppfattar att entusiasmen för en utvidgning av Europeiska unionen håller på att mattas. Från svensk sida motarbetar vi det så mycket vi kan. Jag tillhör dem som argumenterar på ett sätt som ibland uppfattas som närmast fundamentalistiskt för vikten av att Europeiska unionen håller dörren öppen för alla andra européer som vill komma in, eftersom det driver på reform- och demokratiseringsprocessen i dessa länder. Om vi stängde dörren eller bromsade processen skulle det få negativa effekter. Det gäller inte bara Bosnien, men Bosnien är ett exempel. Det är den ena faktorn. Den andra faktorn är att det på olika kanter lekts lite för mycket med nationalism i den bosniska politiska debatten – också delvis genom att säga att det kan väl det internationella samfundet, inte bosnierna själva, klara. Man har inte velat sätta sig ned och göra de ganska svåra kompromisser som ett nationsbyggande efter ett krig innebär. Jag tillhör definitivt inte dem som säger att man ska glömma det som inträffade under kriget, och oavsett hur mycket jag sade det skulle det ändå aldrig inträffa, och bör inte inträffa. Man ska inte glömma, men man ska gå vidare. Det är det som Europa i sin helhet har gjort, och det måste även Bosnien göra. Vi ska hjälpa till. Det handlar om hela regionen, och i det sammanhanget spelar Kroatien och Serbien en viktig roll. Jag tycker att den regionala bilden nu är bättre än den varit på mycket länge. För några veckor sedan träffades presidenterna från Kroatien och Serbien samt ordföranden i presidentrådet i Bosnien inom ramen för det så kallade Igmaninitiativet i Sarajevo och utfärdade en gemensam deklaration som var mycket positiv. Strax därefter åkte den nye kroatiske presidenten Josipović till de norra och västra delarna av Bosnien och besökte tillsammans med den serbiske ledaren Tadić och Tihić, ledaren för SDA, det bosnienmuslimska traditionella nationalistiska partiet, tre av de orter som är förknippade med massakrer mot muslimer, kroater och serber för att markera försoningen. Det hade inte varit möjligt för fem år sedan. Att den typen av försoningshandlingar nu drivs av Zagreb och av Belgrad är självfallet mycket positivt. Nu är det val i Bosnien. Det är väl bra det, vi är för demokrati, men framför allt medierna oroar mig. Jag är nu mer oroad av det nationalistiska tonfallet i medierna i Bosnien än jag skulle ha varit för fem år sedan. Jag hoppas att de inte bedriver en nationalistisk agitation, oavsett vilka det gäller, som är ansvarslös, och att det finns förutsättningar att gå vidare efter valet. Det finns de som talar om risken för nya krig. Jag tillhör inte dem, bland annat av det skälet att om det är något krig leder till, och Bosnien har gått igenom ett krig, så är det att människorna är alldeles övertygade om att de inte vill vara med om det igen. Krig har Bosnien upplevt. Det återkommer inte i denna generation. Det innebär emellertid inte att man inte måste ta sig över hinder för att genomföra den försoningsprocess som är en förutsättning för Bosnien och kärnan i hela den europeiska integrationen. Den europeiska integrationen bygger på den bittra erfarenheten av krig mellan nationerna, och det är den visionen som bär det europeiska integrationsarbetet framåt. Den visionen bär försoningsarbetet på hela Balkan vidare, och det är den visionen, förknippad med rätten att resa, rätten till bättre ekonomisk utveckling, rätten till rimlig utbildning, som också ska föra den bosniska utvecklingen framåt. 

Jasenko Omanovic (s):

Herr talman! Som ministern sade är det val i Bosnien. EU har nu möjlighet att visa sin beslutsamhet och stödja de demokratiska krafterna i valet i Bosnien. EU har möjlighet att visa att vägen till EU inte går genom nationalism, visa de bosniska medborgarna att ett EU-medlemskap inte är någon omöjlighet. Det är sådana signaler man kan ge. Man kan börja med det. Det skulle vara intressant att höra ministern kommentera det faktum att Bosnien nu är det enda land i det forna Jugoslavien vars medborgare fortfarande har visumkrav när de ska besöka EU. Hur går det arbetet? Finns det några länder, och i så fall vilka, som bromsar det? Det vore intressant att höra. Jag vill tro på idén om 2014, om inte som EU- medlem, det kanske är för optimistiskt, så åtminstone som ett land som kommit en bra bit på väg mot EU-medlemskap, ett land som gjort stora framsteg. Därför är det viktigt att visa att Europeiska unionen har ambitionen och att Sverige ska vara i spetsen. Många medborgare i Bosnien-Hercegovina ser Sverige som ett vänland, som ett land som har kämpat för Bosnien-Hercegovinas sak.

Utrikesminister Carld Bildt (m):
Herr talman! Så är det. Jag tror att vi är väldigt eniga. Jag tror inte att regionen är medlem i EU 2014, men låt oss gemensamt se till att hela regionen, Kroatien undantaget, år 2014 är väl inne i processen mot medlemskap och att Bosnien är med i detta och inte halkar efter. Jag tror att det är oerhört viktigt att så är fallet. Avskaffande av viseringskravet är en viktig del av detta. Det är Bosnien och Albanien som återstår. Kommissionen gav Cecilia Malmström en rätt positiv värdering av möjligheterna härförleden, men det återstår några mer tekniska krav. Jag hoppas att de bosniska myndigheterna kan uppfylla dem rätt snabbt, så att först ministerrådet och därefter Europaparlamentet kan ta ett beslut omedelbart efter sommaren, så att detta också blir verklighet. Jag kan också försäkra att Sverige inte bara är den ledande bilaterala hjälpgivaren till Bosnien i olika sammanhang. Sida har gjort skillnad i Bosnien på ett sätt som man inte kan säga om särskilt många länder, och det är viktigt att fortsätta med det. Vi har också den fördelen att vi, på grund av tragiska omständigheter, har många personer av bosnisk härkomst som finns i detta land och som är en brygga mellan Sverige och Bosnien. Sedan är Sverige ett av de länder, om inte det land som allra tydligast talar om medlemskapsperspektivet för Bosnien, Balkan och för alla de länder som har sökt och nu vill förhandla om medlemskap. Det är enligt min mening alldeles avgörande för att vi ska få fred och stabilitet för dessa länder och i det europeiska närområdet för oss själva också.  Jasenko Omanovic kan vara alldeles övertygad om att vi över partigränserna i Sveriges riksdag kommer att fortsätta arbeta med full kraft för detta under de kommande åren. 
Jasenko Omanovic (s):
Fru talman! Min fråga går till statsrådet Björklund. Nu har det gått nästan fyra månader sedan Sverige tog över ordförandeskapet i Europeiska unionen. Regeringen har försökt beskriva sig själv som en EU-entusiastisk regering som skulle jobba med att hjälpa flera länder att komma med i EU. Därför undrar jag: Vad har regeringen gjort under de fyra gångna månaderna för att hjälpa och stötta Bosnien-Hercegovina på dess väg till Europeiska unionen? 
Utbildningsminister Jan Björklund (fp):
Fru talman! EU, tycker vi, bör så småningom omfatta alla länder i Europa som vill vara med. Dit hör länderna i det forna Jugoslavien, det vill säga bland andra Bosnien-Hercegovina, och dit hör också en lång rad andra länder. För att bli medlem räcker det dock inte med att man vill bli medlem, utan man måste också uppfylla en rad kriterier. Det är också viktigt. När det gäller ett annat land i före detta Jugoslavien, Kroatien, har det funnits en blockering i form av att man har haft en olöst gränstvist med Slovenien. Den håller nu på att lösas, kan vi se. Det öppnar möjligheter. Detta har skett delvis efter det svenska ordförandeskapets medling och ingripanden. Det har öppnat för att Kroatien nu kan vara på väg in. Ett annat land som är på väg in och som har blivit det under det här halvåret är Island. När det gäller länderna på västra Balkan, Jugoslavien, går processen framåt. Det tar tid för en del länder. Det är mycket lagstiftning och annat som ska anpassas i de länderna, men vägen går framåt för i princip alla de länder som utgör det vi kallar före detta Jugoslavien.
Jasenko Omanovic (s):
Fru talman! Statsrådet svarar med ett glädjande besked om att Kroatien är på väg in i EU. Det är faktiskt glädjande. Men min fråga gällde Bosnien-Hercegovina. Vi är några riksdagsledamöter som har besökt Sarajevo under september månad. En ung journalist ställde frågan: Med vilka signaler visar EU oss unga i Bosnien-Hercegovina att man vill ha med oss i sin gemenskap? Jag skulle vilja fråga ministern om han kan ge något svar till denna unga journalist i dag, här och nu. Vad har regeringen gjort under de gångna fyra månaderna, och vad avser regeringen att göra under resten av tiden?
Utbildningsminister Jan Björklund (fp):
Fru talman! Jag är rädd att frågeställaren vill ha en mer detaljerad redogörelse än vad jag spontant kan ge här och nu utan underlag. Den svenska regeringens uppfattning är att alla de länder som finns på Balkan och som vill komma med i EU ska få komma med när de uppfyller kriterierna. Det är det svenska ordförandeskapets uppfattning. Det är också EU:s uppfattning. Låt mig understryka att en förutsättning för att något ytterligare land över huvud taget ska få komma med är att Lissabonfördraget ratificeras. Är det något vi jobbar med just nu är det detta, inte minst gentemot den tjeckiska statsledningen. Utan det nya fördraget kommer inga fler länder alls med. Det är en första förutsättning. Både vår utrikesminister, vår Europaminister och andra personer i den svenska regeringen med medarbetare reser också aktivt i Balkanländerna. Exakt vad som görs när det gäller Bosnien-Hercegovina överblickar jag inte spontant just nu, men även detta land finns ju på listan över länder som den svenska regeringen gärna ser som framtida medlemmar i det europeiska samarbetet. 

Sagt och gjort i riksdagen (Jasenko Omanovics motioner, interpellationer och frågor för skriftliga svar med länkar till information om hur riksdagen behandlat och besvarat dessa): http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=1119&iid=0043972220518

Annonser
Published in: on 16 september, 2010 at 12:34  Kommentera  
Tags: , , , , ,

The URI to TrackBack this entry is: https://gudskelov.wordpress.com/2010/09/16/jasenko-omanovic-i-rattvisans-tjanst/trackback/

RSS feed for comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: