Boktips: Tage Lindbom

Ljus i mörkret (2004)
Möte med Koranen (2003)

Tage Leonard Lindbom, född 1909 i Malmö, död 2001, fil.dr, författare, muslimsk mystiker och företrädare för philosophia perennis. Han har kallats ”the grand old man” av svensk konservatism.

Tage Lindbom studerade vid Uppsala universitet där han tog fil.kand. 1931, och doktorerade vid Stockholms högskola 1938 med en avhandling om den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst och tidigaste historia. Samma år utsågs han till chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Lindbom genomgick under den senare delen av sitt chefsskap för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek en personlig väckelse, som fick honom att bli djupt religiös och starkt konservativ. Han konverterade till islam, blev sufier och invigdes i Shadhiliyya-orden. Genom sitt möte med den schweiziske sufimästaren Frithjof Schuon (Isa Nur al-din) kom han i personlig kontakt med företrädare för den traditionella skolan, däribland Martin Lings, Titus Burckhardt och Seyyed Hossein Nasr. Lindbom utgav en rad böcker med traditionella och konservativa teman, ofta på bokförlaget Norma i Borås. Han publicerade sig även i tidskrifter utgivna inom den moderata sfären och i Samtidsmagasinet Salt. Lindbom levde i slutet av sitt liv alltmer tillbakadraget och ägnade sig åt andlig undervisning. Han lämnade efter sig ett antal lärjungar som för hans arv vidare. I boken I Frithjof Schuons fotspår som publicerades efter hans död presenterar han grunddragen i philosophia perennis (den tidlösa filosofin) och detta verk kan ses som en hyllning till hans andliga mästare, Frithjof Schuon. Till denna bok har Ashk Dahlén skrivit ett fylligt förord om Lindboms idéhistoriska utveckling och om philosophia perennis. Lindboms essäer om islamisk andlighet, Möte med Koranen, gavs ut i Svenska islamiska akademiens tidskrift Minaret år 2003.

radioislam.org

Annonser
Published in: on 9 mars, 2011 at 03:10  Kommentera  
Tags: , , , , ,

Boktips: Vems Islam

Mohammad Fazlhashemi är docent i idéhistoria vid Umeå universitet, där han bland annat forskat kring bilden av väst i den muslimska världen. Han har givit ut ett flertal uppmärksammade böcker och skrivit otaliga artiklar. Fazlhashemi är även flitigt förekommande i radio- och teve som expert på islam, samt medarbetare i tidskriften Minaret. Hans nya bok heter Vems islam? De kontrastrika muslimerna.

Varför har du skrivit boken?

Det viktigaste syftet är att visa på mångfalden i tolkningarna av islam. En tillbakablick på islams idéhistoria visar att under de gångna fjorton hundra åren har det funnits en uppsjö av förhållningssätt till religionen hos muslimska auktoriteter. Det finns exempel på muslimska tänkare som använt sig av en rationell, kritisk och prövande hållning i tolkningen av den islamiska läran, som sökt efter en logisk ordning och rationella förklaringar i tillvaron. Det finns också exempel på de som avvisar allt vad rationella förklaringar heter och istället förlitar sig på trons vägledning. Andra har varit ute efter en sammanhängande mening i tillvaron och en insikt om hur saker och ting hänger ihop. Här finns även de som gett uttryck för en tolerant religionstolkning och framhållit devisen om att det inte finns något tvång i tron, vilken de hämtat från Koranen, som en ledstjärna. Vi ska heller inte glömma bort de muslimska mystiker, sufierna, som dragits åt de esoteriska aspekterna och varit på jakt efter en inre innebörd i tillvaron. Och så finns bokstavstrogna företrädare som utskilt sig genom sin intolerans och sin dragning åt dogmatism och extremism.

Du nämner att det inte finns ett islam utan flera, så kallade ”islamer”. Men finns det några tolkningar som är mer sanna än andra? Det vill säga, det finns en mångfald tolkningar av islam, men inom givna ramar, eller?

Det är viktigt att understryka den mångfald och de diametralt motsatta uppfattningarna, som man kan möta i studiet av islam. Användning av begreppet ”islamer” syftar till att framhålla den heterogenitet som finns på såväl gräsrotsnivå som hos den religiösa eliten. ”Islamer” illustrerar det flöde av diskussioner, tolkningar, föreställningar och visioner av den islamska verkligheten bland muslimer och vad det innebär att leva som muslim idag. ”Islamer” illustrerar också att muslimer är inbegripna i en kraftmätning om tolkningsföreträdet i islam.

När islam och demokrati diskuteras konstrueras ofta frågan så att ”islam” ställs på ena sidan och ”demokrati” på den andra, underförstått den västerländska. Finns det en demokratisk tradition inom islam?

Det finns en del muslimska tänkare som anser att Koranens uppmaning till rådslag, shura, eller liknande traditioner visar på någon form av demokratisk tradition i islam. Andra muslimska tänkare framhåller att demokrati i dagens mening var ett ”otänkt” område för fjorton hundra år sedan och att man inte ska läsa in dagens föreställningar i förmoderna föreställningar. En sak som däremot inte går att betvivla är rättvisans plats i islam. På en rad olika områden finns uppmaningar om rättrådighet. Ett bra exempel är islams bestämmelser om respekten för andra religioner och att det inte ska förekomma tvång i tron. Mot denna bakgrund anser muslimska tänkare som förespråkar demokrati att bästa sättet att värna om rättvisan idag är ett demokratiskt styrelseskick som inte skiljer på människor exempelvis på grund av deras religionstillhörighet.

Något som du noterar i boken är att både muslimska extremister och islamofober har en ganska likartad syn på islam som något statiskt och enhetligt. Jag får ofta intrycket att islamofoberna är mer aktiva än extremisterna själva i att sprida deras åsikter. Hur ser du på islamofobin och hur ska den bekämpas?

Islamofobin vilar på en lång tradition av fientlighet gentemot islam och muslimer. Den vanligaste islamofobiska föreställningen är föreställningen om islam som ett enhetligt system utan inre utveckling, mångfald och dialog. Muslimer reduceras på samma sätt till en monolitisk grupp vars kultur, civilisation och livsstil är statisk, otidsenlig och outvecklad. Islam framställs också som ett politiskt, religiöst, kulturellt och civilisatoriskt hot som för med sig fundamentalism, terrorism, religionskrig och religiösa föreställningar som bryter mot de egna traditionerna. Ännu en komponent i den islamofobiska hotbilden är att den vagt definierade gruppen muslimer i största allmänhet, och muslimska invandrare i synnerhet, framställs som en våldsbenägen och manipulativ grupp människor. De beskrivs som ett politiskt hot, men också som en ekonomisk belastning och en tärande kraft som hotar välfärden genom att snylta på systemet och knipa åt sig de resurser som behövs inom vård, skola, sjukvård, äldreomsorg etc. I den islamofobiska idétraditionen ingår också föreställningen om islam som någonting inte bara främmande utan också underlägset i förhållande till västerlandets religion, kultur, livsstil och civilisation. Bästa sättet att bekämpa islamofobin är att i en saklig debatt visa på det orimliga och befängda i dessa främlingsfientliga tankegångar. Detta gäller dock islamofobiska attityder, när det gäller den islamofobiska praktiken som kan ta sig uttryck i diskriminering i arbetslivet, skolan, bostadsfrågan, verbala och fysiska hot etc. måste muslimer agera som medborgare i en demokrati och använda sig av demokratins möjligheter som exempelvis lagstiftning och opinionsbildning för att motverka dessa tendenser i samhället.

Muslimer ska lära sig av väst, det får vi höra för jämnan i olika versioner, men tror du att även väst kan lära sig något av islam?

Islam är en del av Västerlandets idéhistoria och kulturarv. Dessa har varit i ständig interaktion med varandra. Sett ur ett idéhistoriskt perspektiv är det lätt att finna spår av gemensamma beröringspunkter mellan dessa. Utifrån ett globalt perspektiv är det också tveksamt att se kulturer som enhetliga block. Vi måste komma bort från tanken att Västerlandets utveckling efter 1500-talet skulle ha skett isolerat från andra kulturer och världsdelar. En av Sveriges främsta kännare av muslimsk och iransk kulturhistoria, H. S. Nyberg, såg det muslimska kulturarvet som en integrerad del av den europeiska kulturen. Om man vill vara bärare av den europeiska kulturen i dess fulla bemärkelse, skrev Nyberg, måste man studera arabiska, persiska och muslimsk kultur. Sett ur hans perspektiv är islam och dess kulturarv en del av Europas idé- och kulturhistoria. Med denna utgångspunkt finns det inget hinder för att man lånar idéer och föreställningar från varandra. Det må vara inom teknikens, det politiska styrelseskickets eller andlighetens område. Det finns en hel del man kan hämta ur den islamiska idétraditionen i det senare området. Till andligheten kan läggas islams rättvisepatos och dess påbud om generositet, medmänsklighet, tolerans, ansvarstagande, solidaritet med svaga och utsatta, rättskänsla med mera.

Minaret

Published in: on 15 oktober, 2010 at 12:13  Kommentera  
Tags: , , , ,