Vi måste bekämpa hatet ihop

Allt för många människor har fördomar som utgör ett hot mot det öppna samhället. Vi vill nu gemensamt markera mot antisemitismen och islamofobin, skriver judiska och muslimska företrädare tillsammans med integrationsminister Erik Ullenhag.

Människor i Sverige som tydligt visar med sin klädsel, eller på annat sätt identifieras som muslimer eller judar, får räkna med att bli trakasserade. Det är slutsatsen vi tyvärr måste dra av de samtal vi har haft om antisemitism och islamofobi. Kvinnor som bär slöja får höra att de inte hör hemma i Sverige eller attackeras handgripligen. Journalisten Niklas Orrenius har i Sydsvenska dagbladet beskrivit hur muslimska kvinnor som visar sin religiösa tillhörighet misstänkliggörs, trakasseras och misshandlas. I Malmö har rabbinen Shneur Kesselman otaliga gånger mötts av spottloskor och glåpord. Allt fler judar väljer att inte bära synliga Davidstjärnor eller annat som visar deras judiska tillhörighet. Det handlar inte om enstaka incidenter, utan om en utbredd vardagsrasism. De flesta människor i Sverige har toleranta attityder. Samtidigt finns det för många människor som har fördomar mot dem som på något sätt avviker, fördomar som utgör ett hot mot det öppna samhället som vi eftersträvar. I en färsk undersökning av gymnasieungdomars attityder, utförd av Forum för levande historia, visade det sig att negativa attityder mot judar och muslimer existerar i hög grad också i dag. Det finns även en betydande andel ungdomar som har starkt negativa attityder mot romer. En annan undersökning, Integrationsbarometern, visade också för några år sedan bland annat ökade negativa attityder mot judar och muslimer. I Malmö blev antisemitismen tydligt manifesterad i samband med Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel och Israels militära operation på Gazaremsan för omkring två år sedan. Kritik mot Israels politik övergick i förföljelser av judar och svenska judar ställdes kollektivt ansvariga för vad Israels regering gör. På samma sätt kan många muslimer vittna om hårdnande attityder efter att Taimour Abdulwahab sprängde sig själv till döds i centrala Stockholm. Misstänkliggörande mot muslimer märks på gator och torg. Men också hela vägen in i Sveriges riksdag, där Sverigedemokrater kommenterade med ”Vad var det jag sa” och ”vi ska inte skuldbelägga en hel grupp. Varför inte?” Muslimer som grupp pekades ut som galna terrorister.

Vi får inte blunda för att en del av de hårda attityderna hänger ihop med olika konflikter i världen. Men det är lika orimligt att ställa svenska judar till svars för Israels politik som att ställa svenska muslimer till svars för vad en självbombare gör eller vad som händer i Iran. Vi måste förmå oss att skilja på dessa saker. Antisemitism och islamofobi drabbar generellt och får inte tillåtas och ännu mindre ursäktas med hänvisningar till andra företeelser. Det som händer är inget som är isolerat till Sverige. I hela Europa går populistiska och främlingsfientliga partier framåt. Att peka ut muslimer, judar eller romer som ansvariga för alla tänkbara samhällsproblem har blivit vardagsmat i flera länder i vår närhet. Det måste förhindras att man i Sverige slår in på den vägen. När en grupp pekats ut står nästa på tur. Och självklart finns det ett samband mellan vad som sägs i riksdagens talarstol och det som händer på Malmös gator. Accepterar vi att muslimer och judar beskrivs som problem blir förstås konsekvensen att en del människor går från ord till handling. Regeringen har de senaste månaderna haft samtal med företrädare för muslimska och judiska organisationer, ledare för olika institut, och forskare i ämnet. Vi har haft en öppen diskussion om islamofobi och antisemitism, och om vad regeringen bör göra. Regeringens avsikt är att förstärka arbetet mot all främlingsfientlighet och intolerans. Därför har regeringen givit i uppdrag till Forum för levande historia att kartlägga förekomsten av antisemitiska och islamofoba attityder, samt anledningar till dessa. Antisemitismen och islamofobin har gemensamma karaktärsdrag genom att detta hat hämtar sin näring ur konspirationsteorier om judiskt respektive muslimskt världsherravälde. Alla goda krafter har därför ett ansvar för att gemensamt bekämpa dessa hatets ideologier.

Vi som undertecknar detta tillsammans med integrationsministern är muslimer och judar, företrädare för organisationer, forskare och debattörer av judisk och muslimskt härkomst. Var och en av oss som skriver under upplever ett starkt behov att markera allvaret i situationen. Så vitt vi vet har ingen motsvarande gemensam artikel skrivits i Sverige tidigare. Vi alla är oavsett våra olikheter överens om att tolerans och öppenhet inte är förhandlingsbara. Vi tänker stå enade mot intoleransen i kampen mot hat och fördomar.

Erik Ullenhag
integrationsminister

Bejzat Becirov
Islamic Center i Malmö

Helena Benaouda
ordförande för Sveriges Muslimska Råd

Lena Posner-Körösi
ordförande för Judiska Centralrådet

Ingrid Lomfors
docent i historia

Lars Dencik
professor i socialpsykologi

Mohammad Fazlhashemi
professor i idéhistoria

regeringen.se

Böneutropsintifada

Precis som kyrkornas klockor ringer måste moskéers minareter få ropa. Annars blir religionsfriheten i Sverige en chimär.

Cecilia Wigström, riksdagsledamot (FP)

Integrationsministern bjuder in företrädare för det muslimska Sverige

..Vårt samhälle vilar på en demokratisk värdegrund. Det finns en stark uppslutning för tolerans, yttrandefrihet, jämställdhet, solidaritet med andra och alla människors lika värde. Tyvärr ser vi en oroande utveckling i flera av Europas länder med ökad främlingsfientlighet, rasism och diskriminering. Inte heller i Sverige är vi förskonade från denna utveckling. Främlingsfientliga partier som förespråkar minskad invandring och ett mer slutet Europa är på frammarsch. Särskilt muslimer pekas ofta ut som ett stort samhällsproblem. I Sverige har vi en stolt tradition av att stå upp för frihet, jämlikhet och tolerans. Men dessa värden är aldrig för evigt givna – de måste ständigt vinnas och vidare­utvecklas av kommande generationer. En levande demokrati präglas av öppenhet och möten mellan människor. Den söker inte skydd bakom murar och spärrar, därför är den också sårbar för hot och våld. Det är min övertygelse att Sverige ska fortsätta vara en levande och öppen demokrati som präglas av tolerans och humanitet. Ett samhälle där människor känner respekt för olikheterna och nyfiken­het på framtiden. Ett land som bjuder in sina medborgare och invånare till delaktighet, deltagande och gemenskap. För att nå dit måste vi bestämt ta avstånd från de uttryck och tendenser som utmanar de principer som präglar vårt öppna samhälle.

I dag möter jag alltså en rad företrädare för det muslimska Sverige. Syftet med mötet är att diskutera hur regeringen ska fördjupa arbetet för att motverka diskriminering och en ökad islamofobi. Fördomar kan uppstå över en natt men att ändra attityder tar lång tid. Jag vill lyssna till erfarenheter från det muslimska Sverige och samtala om vad vi kan göra för att minska polarisering och förhindra att barriärer mellan grupper och människor får fäste. Det viktiga arbetet för att förebygga och bekämpa terrorn får aldrig innebära att vi ger upp om den svenska toleransen och öppenheten eller att vi tillåter att alla muslimer skuldbeläggs. Om så sker har självmordsbombaren lyckats skapa större klyftor och en ökad intolerans – då vinner terrorn.

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP)

DN

Dorsins valvisa om Jan Björklund

En nagel i ögat på sionisterna

Christian Dahlgren skriver på sin blogg:

Jag har själv en bakgrund som aktiv Israelvän och den senaste tiden har det droppat in flera oroliga frågor i min mailbox från gamla vänner som känner djupt för den judiska staten. De brukar rösta på Folkpartiet eftersom inget annat parti varit så tydligt när det gäller försvaret av Israel och dess rätt att existera. Men säger de: hur går detta ihop med att låta Jasenko Selimovic göra kometkarriär i Folkpartiet? Efter att ha granskat det hela kan jag inte låta bli att dela deras oro. Jasenko Selimovic har offentligen under flera år redovisat en syn på den judiska staten, som knappast är förenlig med liberala traditioner på området. Jasenko Selimovic har gång på gång uttryckt en oförsonlighet, vilken måste betecknas som rent fientlig mot den judiska staten som sådan. Ta bara hans krönika i tidskriften Fokus nr 5/2007. Med utgångspunkt från Förintelsen skriver där Selmovic:

”Orättvisor som man uthärdat i det förflutna kan lätt förvandlas till en aggressiv besatthet att inte bli offer igen och utnyttjas för att rättfärdiga ‘preventiva krig’ och egna övergrepp, vilka Serbien och Israel är exempel på. Förmodligen två av de platser där man minns sin egen historia bäst i världen. Och där man just i det minnet hämtar näring till nästa konflikt.”

Mycket kan man förvisso tycka om Israel och dess tragiska historiska erfarenheter. Men att låta påskina att den judiska staten är en lika god kålsupare som Serbien! Ett land som utlöst den blodigaste konflikten i Europa sedan andra världskriget och medvetet piskat fram folkmord på hundratusentals oskyldiga människor?! Menar verkligen Selimovic att Israels ledare drivs av samma ”aggressiva besatthet” som de serbnationalister vilka gjort sig skyldiga till otaliga bestialiska övergrepp på Balkan? Uppenbarligen.

Ty beakta bara hur Selimovic sammanfattade världsläget i Göteborgs-Posten den 22/12 2001. Där slog han fast som ett ”faktum” att ”Israel aldrig har varit mer irrationellt, mer upphetsat och mer erövringssuget än under Sharons ledning”. Parallellen till krigsförbrytare som Slobodan Milosevic, Ratko Mladic eller Radovan Karadžić är inte långt borta. Vilka känslor vädjas det till genom en sådan demonisering? Jasenko Selimovic stannar dock inte här. I Göteborgs-Posten den 4/5 2002 vägrade han att godta Israels existensberättigande. Det var nämligen omöjligt att förena fred och demokrati i Mellanöstern med idén om en judisk stat – vars fundament tydligen är byggt på rasism: 

”För israeler kommer freden att kräva ett tydligt ställningstagande: är Israel ett religiöst projekt eller en sekulär stat? Vill de vara en judisk stat – som just därför inte kan vara en demokrati, eller en demokrati – som just därför inte kan vara enbart judisk. För att bli en demokrati  måste nämligen Israel ge  palestinierna samma rättigheter som judar och därmed upphöra att vara en judisk stat. Israelerna har aldrig tidigare gjort detta val, men om det nu görs kommer det att tvinga fram ett slut på Israels rasistiska politik gentemot palestinierna…”

Slutsatsen är given. Israel bör upplösas. För att framtvinga denna.. fredslösning krävde han i samma artikel att Sverige skulle ”betala sitt pris” genom ”hotet om ekonomisk blockad och bojkott” mot den judiska staten.. Ursprungligen välkomnade jag att Selimovic anslöt sig till den liberala rörelsen. Han har gjort många berömvärd insatser för svenskt kulturliv och skulle med sina erfarenheter kunna bli en stor tillgång för Folkpartiet. Nu är jag dock inte alls lika säker längre.

 

Christian Dahlgren var 1999 en av folkpartiets valkandidater till Europaparlamentet och har tidigare karakteriserats som en ”ideologisk frände till de som idag utför folkmord i Palestina”.

In med det nya, ut med det gamla

GÖTEBORG. Med tre veckor kvar till valet är det mycket som talar för att göteborgarna kommer att skicka flera nykomlingar till Riksdagen. De nya namnen i årets valrörelse är många. Om ordningen på vallistorna följs kommer de att knipa över hälften av Göteborgs riksdagsplatser – något som också innebär att de tvingar ut några av de befintliga ledamöterna från sin position. GT har kartlagt några av alla de som står på tröskeln till makten.

Två sannolika nykomlingar från Göteborg är Abdirizak Waberi (M) och Jasenko Selimovic (FP).

Abdirizak Waberi är född 1966 i Somalia och är sedan november 2009 ordförande i Islamiska förbundet i Sverige. Inför riksdagsvalet 2010 kandiderar han för moderaterna och står på femte plats på partiets riksdagslista för Göteborg. Waberi är även ordförande i organisationen Sveriges Islamiska skolor och rektor för den muslimska friskolan Römosseskolan i Göteborg.

Viktigaste frågorna: Jobb, företagande, vård, utbildning och fredsarbete i Mellanöstern.

Jasenko Selimović är född 1968 i Bosnien och är regissör och före detta konstnärlig ledare för Stadsteatern i Göteborg samt tidigare chef för Radioteatern. Han utsågs till Årets Götebrogare 1999 och Årets Europé 2006.  I september 2009 meddelade Selimović att han lämnar jobbet som chef för Radioteatern för att ge sig in i politiken. Han nominerades till andra platsen i Folkpartiets riksdagslista för Göteborg.

Viktigaste frågorna: Utbildnings- och kulturfrågor, integrationsfrågor och EU-frågor.

GT.

Muslimer och de svenska riksdagspartierna

Svenska politiska partier som satsar på att attrahera väljargrupper med hänvisning till islam gör ofta detta utifrån tanken att de som definieras som muslimer är praktiserande muslimer. Politisk mobilisering bland muslimer inkluderar följaktligen ett ställningstagande rörande hur grupper av muslimer ska definieras, och vad som är avgörande för politiskt engagemang. Ligger betoningen på det specifikt islamiska eller muslimska borde det religiösa lyftas fram. Dock har det visat sig i ett europeiskt perspektiv att partier och listor som betonar denna inriktning inte varit särskilt framgångsrika i att attrahera presumtiva väljare.

Även om renodlade muslimska partier hittills inte vunnit några större anhängarskaror i Västeuropa bör man inte avfärda framtida möjligheter för politiska uttryck på religiös grund bland muslimer. I Sverige har Mahmoud Aldebe uttryckt tankar om ett svenskt muslimskt parti, men samtidigt har han kandiderat för Centerpartiet. Kandidaturen lades dock ner efter att han beskyllts av andra centerpartister för att vara islamist (Expressen 091007). Det kan även finnas flera andra förklaringar som påverkat de magra framgångarna, exempelvis bristen på organisering, icke-representativitet bland ledarskapet och en för stor personfixering.

Det finns generellt en mycket begränsad akademisk forskning som berör svenska muslimer och deras politiska attityder och syn på svenska riksdagspartier. En utgångspunkt har ofta varit att, ibland i relation till kunskap som ovanstående, beskriva Socialdemokraterna som det parti med mest sympatisörer bland muslimer. En sådan analys grundar sig på antagandet att muslimska väljare anses uppfatta Socialdemokraterna som ett parti som är positivt till olika former av bidragssystem, medan Moderaterna uppfattas som generella motståndare till alltför generösa bidragssystem finansierade av staten. Muslimska väljares attraktion för Socialdemokraterna antas även ha blivit mindre under slutet på 1990-talet som en reaktion på partiets familjepolitik, vilket bland praktiserande muslimer uppfattades som ett tecken på en uppluckring av grundläggande värderingar angående familjens struktur och roll i samhället. Statsvetaren Magnus Hagevis undersökning om muslimska väljare i Västra Götaland och specifikt i områdena Bergsjön, Gårdsten, Hjällbo och Norra Biskopsgården visar emellertid att 70 till 75 % av de tillfrågade muslimerna sympatiserade med Socialdemokraterna. Totalt fick det rödgröna blocket 85 till 90 % av rösterna i undersökningen.

Tidigare forskning beskriver också Miljöpartiet som ett attraktivt val av politiskt parti bland svenska muslimer. Miljöpartiets attraktionskraft uppfattas som liggande nära islam när det handlar om civilisationskritik och kritik av den ensidiga fokuseringen på framsteg och monokulturer. En sådan idé utgår från att det inom miljörörelsen finns en öppenhet både på ett biologiskt och ett mångkulturellt plan och att alternativt tänkande välkomnas vilket skapar utrymme för ett djupare samarbete mellan engagerade muslimer och miljörörelsen. På ett mer konkret plan har Miljöpartiet utarbetat en medveten strategi där partiet strävar efter att få nya medlemmar från olika invandrargrupper samt att de nya medlemmarna får möjlighet att stå på valbar plats i lokala och regionala val. Partiet har även satsat på att besätta inflytelserika positioner inom partihierarkin med invandrare. Ett exempel på denna strategi som kan ha en viss betydelse för Miljöpartiets attraktionskraft bland svenska muslimer är att Sveriges unga muslimers (SUM) tidigare ordförande Mehmet Kaplan är invald i riksdagen för Miljöpartiet och sitter även i partiets styrelse. Kaplan blev också utnämnd till partiets integrationspolitiske talesperson 2009.

Tanken om att en religiös övertygelse predisponerar människor till en mer konservativ politisk övertygelse kan dock med hänvisning till muslimer i Europa till viss del modifieras. Statsvetaren Jytte Klausen menar att synen på religiösa muslimer som enbart konservativa med en faiblesse för partier på högerkanten är missvisande. Istället finns det tecken på att sympatierna är större för partier i mitten eller till vänster på den ideologiska skalan. Dessutom är det inte ovanligt att det finns en dissonans mellan hur personen väljer att karakterisera sin politiska övertygelse respektive engagemang i ett traditionellt politiskt parti utifrån en traditionell vänster-högerskala. Poängen är att muslimer som är aktiva inom kristdemokratiska partier ofta beskriver sig som ideologiskt tillhörande mitten, och inte högern, som traditionellt sammankopplas med Kristdemokratiska partiers ideologi. Samtidigt är det inte ovanligt att muslimer aktiva i partier som uppfattas som vänsterinriktade (Socialdemokraterna, Miljöpartiet), själva menar att de befinner sig i den politiska mittfåran. Klausen förklarar bristen på koherens genom påståendet att partiideologier inte alltid fungerar för muslimer, och att detta kan förklaras med att de inte har samma uppfattning om betydelsen av partihistorik och partiprogram. Ett problem kan även vara att praktiserande muslimers värden och normer ofta omfattar såväl sociala rättvisekrav som en könskonservativ familjesyn. Det vill säga argument som traditionellt tillhör vänster respektive höger i svensk politik. Ett ytterligare förhållande som har betydelse för den ovan nämnda dissonansen är att allt fler partier, även till vänster, har uttryckt sig skeptiskt till invandring och inte minst negativt till muslimer som grupp.

Det är betydelsefullt att ställa sig frågan om vi som samhälle bejakar vardaglig politisk aktivitet från personer som handlar politiskt i namn av islam? Är det till exempel bra eller dåligt att flera olika organisationer, däribland muslimska, deltog i organiseringen av protesterna mot Davis cup-matchen i tennis mellan Sverige och Israel i Malmö? Notera att 6000 personer av olika anledningar och tillhörande en mängd organisationer deltog i demonstrationen. Är alltså ett sådant deltagande ett tecken på när ett politiskt utanförskap är brutet? Liknande exempel där frågorna inte direkt berör typiska religiösa frågeställningar är frågor som rör till exempel djurrätt och miljö. Hur ska vi handla när religiösa individer eller sammanslutningar driver kollektiva frågor med Gud som argument – något som vanligtvis inte accepteras som ett rationellt argument. En gängse uppfattning är nog att kollektiv inte får styra individer utan människor ska välja vid vuxen ålder. Vilka argument driver egentligen den svenska staten som grund för ett medborgarskap, är det till exempel skillnad på statlig fostran och kollektiv fostran inom olika grupper. Vilka värden åsidosätts och vilka anses vara de riktiga? Vår åsikt är att en öppen diskussion om vilket samhälle vi ska ha i Sverige förutsätter dels ett bra underlag, dels en debatt som också rör vid de grundläggande filosofiska livsfrågorna.

Avslutningsvis kan sägas att islams roll i dagens Sverige redan har rönt uppmärksamhet inför det kommande riksdagsvalet. I de fall där aktivt troende muslimer kommit att kandidera för riksdagsplatser finns det en gemensam nämnare, nämligen anklagelserna om islamism. Så var fallet med Mahmoud Aldebes kandidatur för Centerpartiet och detsamma inträffade gällande Abdirisak Waberis kandidatur för Moderaterna i Göteborg (Svenska Dagbladet 091214). I båda exemplen har andra partikamrater från respektive parti varit mycket snabba att döma ut de muslimska kandidaterna som islamister och anklagat dem för att inte respektera vissa ”svenska värderingar” som jämställdhet och demokrati. I grunden framställs det som att vissa av de muslimska kandidaterna är så väsensskilda att de värderingsmässigt helt enkelt inte passar in bland de etablerade partierna. Anklagelserna om islamism mot politiskt aktiva muslimer är något som också inträffar i övriga Europa, ofta som ett sätt att misstänkliggöra deras politiska aspirationer och deras lojalitet mot de samhällen de verkar i. Ett uppenbart problem med anklagelserna om islamism bland muslimska politiska kandidater är en påtaglig brist på definitioner och troligen också kunskap bland dem som torgför dessa anklagelser. Islamism framstår som ett enda enhetligt fenomen helt i avsaknad av olika inriktningar och tolkningar, när det i själva verket finns en stor spännvidd från islamistisk kvietism till mer radikala varianter. Ett ytterligare drag i det politiska spelet angående islam är den tendens som finns att måla upp en bild av å ena sidan islamism, som framstår som extremt, och å andra sidan det stora flertalet av övriga muslimer, som inte låter religion styra deras vardagliga bestyr. Om staten och de etablerade riksdagspartierna menar allvar med sin önskan om ytterligare integration såväl politiskt som samhälleligt av muslimska grupper i Sverige, för att kunna motverka utanförskap och risken för radikalisering, anmäler sig frågan om denna öppenhet också återspeglas på ett konkret plan? Finns det i det svenska demokratiska systemet utrymme för dem som vill kandidera för ett politiskt parti med hänvisning till sin muslimska tro eller kan vi bara acceptera de som tonar ner sin religiösa övertygelse till att matcha vad som anses vara acceptabelt efter svenska mått?

islamologi.se