Aftonbladet varnar för militanta islamofober

Den 21 maj planeras en stor antimuslimsk demonstration i Göteborg. Bakom arrangemanget står nybildade ”Swedish Defence League”, en organisation Säpo beskriver som mycket extrem. SDL:s systerorganisation, brittiska English Defence League, är uppbyggt av it-miljonären Alan Lake och beskrivs som en av de mest våldsamma grupperna i England.. För norska TV2 berättar EDL:s Alan Lake om sina planer att sprida rörelsen i Europa och ta strid mot islam på alla fronter..

Lake beskriver SD:s Kent Ekeroth som sin nära vän. 2009 var han inbjuden av SD för att undervisa om ”faror med islam”.. I intervjun med norska TV2 säger Alan Lake att han inte skyr några medel i sin kamp och att han är beredd att avrätta ”islamister”..

Aftonbladet

Published in: on 13 april, 2011 at 09:01  Kommentera  
Tags: , , , , ,

SD: Från nazism till sionism

Krig, ockupation, blockad, piratdåd och illegala bosättningar. Israels förbrytelser möts av växande kritik från omvärlden. Allt mer isolerat söker Israel nya vänner. Med islamofobin som gemensam nämnare står israeliska regeringen och bosättare sida vid sida med Europas extremhöger.

Heinz-Christian Strache, Filip Dewinter och Kent Ekeroth i det ockuperade Palestina

I december 2010 var flera högerextrema, islamofoba partier inbjudna till Israel. De träffade bosättare, ministrar och israeliska armén vid gränsen till Gaza. I denna grupp ingick bland andra:

  • Filip Dewinter, Vlaams Belang, Belgien Grundat 1978. I det senaste parlamentsvalet i Belgien 2009 fick partiet drygt 7,6 procent. I Flandern har partiet ett femtonprocentigt stöd. I början av 1990-talet fanns öppet nazistiska anspelningar i partiets propaganda, men dessa är nu bortrensade.
  • Heinz-Christian Strache, Österrikes Frihetsparti Grundat 1956. Gick åt höger när Jörg Haider tog över partiledarskapet 1986. Satt i regeringen 1999-2002 men tappade stöd och splittrades. Under Straches ledning har FPÖ ökat kritiken av invandring och Islam och är på uppgång. Fick i valet 2008 17,5 procent.
  • Kent Ekeroth, Sverigedemokraterna Grundat 1988. Fick 5,7 procent i valet 2010. Har under Jimmie Åkessons ledning strävat efter att bli ett rumsrent parti. Muslimerna utpekas som den största fienden.
  • René Stadtkewitz, Friheten, Tyskland Grundat i oktober 2010 av Stadtkewitz, efter att han uteslutits ur kristdemokratiska CDU. Det skedde efter att han uttalat sympati för en bok av tyske centralbankens tidigare styrelseledamot Thilo Sarrazin om att muslimerna håller på att ta över Tyskland. Stadtkewitz sitter på ett CDU-mandat i Berlins delstatsparlament.
  • Geert Wilders, Frihetspartiet, Nederländerna Grundat 2006. Wilders deltog inte i högerextremisternas gruppresa men är en flitig Israelbesökare. ”Jag hatar inte muslimer, jag hatar Islam”, förklarade Wilders. Partiet fick 15 procent i parlamentetsvalet 2010 och är stödparti åt landets högerregering.

..De är parlamentariker från sex europeiska länder. Det som förenar dem är att de representerar högerextrema partier som ser Islam och muslimerna som det stora hotet för framtiden. Platsen är den israeliska bosättarkommunen Shomron i norra Västbanken. Borgmästaren Gershon Mesika, vice borgmästaren David Haivri och rabbinen Elizer Melamed är några av dem som tar emot i kommunhuset. Det bjuds på mat och tal hålls av gäster och värdar.
”Vi vill se med egna ögon vad som händer här. Jag tror inte på europeisk media”, säger Filip Dewinter, frontfigur för flamländska Vlaams belang. Han intervjuas av israeliska Arutz Sheva, Kanal sju, som bevakar det uppseendeväckande besöket. Dewinter får medhåll av Heinz-Christian Strache, ledare för Österrikes frihetsparti (FPÖ). Han kritiserar ”vänstervridna mediers” uppfattning att det skulle vara frågan om en ockupation och säger: ”Alla borde åka hit och se att detta är ett land för det judiska folket.”

Dewinter och Strache tillhör de mest inflytelserika i gruppen i Shomron. Tillsammans med bland andra Sverigedemokraternas riksdagsledamot Kent Ekeroth guidas de runt i några av de 34 bosättningar som ingår i bosättarkommunen. Här finns fina villaområden med gröna omgivningar och lekparker för barnen. Här finns industriparken Barkan med 6.000 anställda. Allt byggt på ockuperad mark, i strid med FN-resolutioner och internationell rätt. Men det är som sagt inte för att stödja det palestinska folket och dess rättmätiga befrielsekamp som högerextremisterna besöker Västbanken. Tvärtom.
”Jag menar att det är legala bosättningar. Det är inte palestinskt territorium, eftersom det aldrig har funnits något palestinskt folk eller palestinsk stat”, förklarar Kent Ekeroth i en intervju för tyska proisraeliska PI-news.

Filip Dewinter är inte lika kategorisk, men pekar på fakta på marken: ”Man kan inte ignorera det faktum att här lever 300.000 judar, och deras bostäder är permanenta”, säger han. Bosättningarna i Judéen och Samarien, vilket är Israels namn på Västbanken, kan enligt Dewinter rättfärdigas av inte bara religiösa skäl utan kanske än mer av politiska och militära.

”Jag menar att bergen i Samarien är det bästa försvaret mot en invasion av Israel från Jordanien, Irak, Iran etc”, säger han. Att det stora hotet kommer från Islam och muslimerna är ett synsätt som alla de gästande högerextremisterna delar med sina israeliska värdar.

”Europeiska länder måste förstå att utan staten Israel finns det ingen som kan hindra den muslimska vågen från att bryta ned Europa, och utan Judéen och Samarien kan Israel inte existera”, förklarar bosättarborgmästaren Gershon Mesika.

Hur representativt är dessa israelers välkomnande av högerextremisterna? Är det bara en grupp fanatiker som förenat sig med likasinnade från Europa? För det första har bosättarrörelsen alltid utgjort en slags frontsoldater i koloniseringen av Palestina, och så är det fortfarande. Det pågår en ständig expansion av bosättningarna i Jerusalem och på Västbanken. Denna utbyggnad är inte ett påhitt av enskilda fanatiker utan officiell israelisk politik. Med syfte att permanent annektera Västbanken. För det andra var det inte bara bosättare som den europeiska delegationen mötte. Bland de representanter för det officiella Israel som tog emot deltagarna fanns Ayoub Kara, vice minister i Benjamin Netanyahus regering, och ledamöter i det israeliska parlamentet Knesset. Samtidigt som de europeiska parlamentarikerna välkomnades av israelerna fanns en annan inflytelserik högerextremist i landet. Geert Wilders, ledare för nederländska Frihetspartiet och en ivrig förespråkare av förbud mot moskéer i hemlandet, var inbjuden för att tala på ett möte i Tel Aviv. Wilders deklarerade en bland åhörarna uppskattad ståndpunkt: ”Det är inte Israels uppgift att tillhandahålla en palestinsk stat. Det finns redan en sådan och det är Jordanien. Det är den enda palestinska stat som någonsin kommer att finnas.”

Den nederländska politikern förklarade att lösningen på konflikten helt enkelt är att palestinierna flyttar till Jordanien, och han uppmanade Israel att bygga nya bosättningar på Västbanken. Wilders träffade också Israel utrikesminister Avidgor Lieberman. De hade, enligt den förstnämnde, ett ”långt och bra” samtal i ”vänskaplig atmosfär”. Några dagar efter resan uttryckte han följande i en intervju för nyhetsbyrån Reuters: ”Vår kultur grundas på kristendom, judendom och humanism, och [israelerna] utkämpar vår strid… Om Jerusalem faller står Amsterdam och New York på tur.”

Kanal sju, som beskrivs som bosättarnas egen nyhetsbyrå, rapporterade entusiastiskt om Israels nya vänner: ”65 år efter segern över Tredje riket gjorde på måndagen en delegation av europeiska högerextrema politiker en rundtur i Samarien, till stöd för judar som lever där, vilka ses som ett brohuvud i kampen mot en gemensam fiende – islamisk jihadism och expansionism.”

Nyhetsbyrån påpekar att detta är Europas ”nya höger”, som försvarar Israel och fördömer antisemitism. Bland dessa finns, rapporterar Kanal sju förhoppningsfullt, de som i framtiden kan komma att leda sina länder.

I början av 1990-talet marscherade Sverigedemokrater sida vid sida med vit-maktaktivister som skrek antisemitiska slagord. Idag är Sverigedemokraterna Israels och judarnas bästa vänner. I alla fall enligt SD:s riksdagsman Kent Ekeroth. Kent Ekeroth är själv jude, men inte troende. Hans mamma är polsk judinna och kom till Sverige under 1960-talet. Att stödja Israel har alltid varit självklart för Kent Ekeroth. Som ung besökte han också landet tillsammans med sin mamma. Lika självklart som Kent Ekeroths oreserverade stöd till Israel är hans hat mot muslimer och Islam. Ekeroths blogg svämmar fullkomligt över av inlägg mot moskébyggen, ”infiltrerande” muslimer och mångkulturalism. Ekeroths enkla motto är: ”Stoppa islamiseringen”. Det går inte att misstolka hans agenda. I Ekeroths islamofobi finns kopplingen till hans vurm för Israel; Israel är landet som i Mellanöstern slåss mot muslimerna.

Sverigedemokraternas flört med judar är relativt ny. Partiet har rötter i organisationen Bevara Sverige Svenskt, och när Sverigedemokraterna bildades 1988 anslöt sig nazister till partiet. Redan vid den här tiden hade ”juden” i många fall bytts mot ”svartskallen” i retoriken. Men antisemitismen var fortfarande påtaglig. Det är först tio år senare som Sverigedemokraterna börjar rensa ut uttalade nazister i en strävan att framstå som ett rumsrent parti. Vid samma tid börjar företrädare för SD förneka kopplingarna till rasism och nazism, med motiveringen att Sverigedemokraterna ”bara är ett nationalistiskt parti”. Trots slipad retorik och sobra kostymer har Sverigedemokraterna inte lyckats frigöra sig helt från sitt förflutna. Så sent som 2004 tog partiet emot pengar från den belgiske mångmiljonären Bernard Mengal inför valet till Europaparlamentet. Mengal är inte bara känd för sitt hat mot svarta och sin vurm för ”den nordiska rasen”, utan också för sin antisemitism. Därefter har Sverigedemokrater avslöjats som förnekare av Förintelsen, och flera i partiledningen stämde gladeligen in i nazistiska kamplåtar under en konferensresa förra året. Men sådana händelser betraktas trots allt som klavertramp som ska tystas ned. Sverigedemokraterna är medvetna om att partiet, åtminstone inte inom en överskådlig framtid, kommer att bli en reell kraft i politiken om de sammankopplas med våld, judehat och Hitlerhälsningar. Antisemitismen är helt enkelt inte gångbar. Detta beror inte minst på att erfarenheterna från andra världskriget fortfarande är levande. Flera europeiska länder tvingades i alla fall delvis göra upp med sin bruna historia, och det sätter spår än idag. Men när folks missnöje inte får riktas mot de som verkligen har makt och pengar, eftersom de tillhör det svenska folk som SD framställer som en enhet, så krävs det att någon tar judarnas plats som syndabockar. Vilka detta är i vårt samhälle är allt för uppenbart.

Sverigedemokraternas omsvängning från antisemitism till islamofobi har fått gensvar i Israel. 2007 förärades Ted Ekeroth, tvillingbror till Kent Ekeroth och en lika god muslimhatare och Israelvän som sin bror, med Herzl Award, till minne av sionismens grundare. Partiets senaste samarbete med bosättare visar att den till synes oheliga alliansen är mer än en dagslända.

*Antalet israeliska bosättare i ockuperade områden har mer än fyrdubblats sedan den så kallade fredsprocessen inleddes på 1990-talet. 2008 fanns, enligt Israels statistiska centralbyrå, över 478.000 bosättare. Antalet har därefter har ökat. Befolkningsökningen i bosättningarna uppskattas vara tre gånger så hög som i övriga Israel.

proletaren.se

 

Mohamed Omar om revolutionen i Egypten

..Framtiden tillhör islam, förvisso, och det har jag sagt förut. Men, och det är viktigt att betona, inte vilken islam som helst. Det finns olika förståelser av vad islam och islamism är och hur en islamisk stat ska definieras. Huvudfåran av de islamiska rörelserna bejakar demokrati, men så finns det vissa små och perifera antidemokratiska grupper, vilka självklart är de som medierna lyfter fram mest. En revolution är inte ett slut utan en ny början. Den islamiska republiken Iran lider av flera brister som måste åtgärdas om den ska kunna bestå. Förnyelse leder till varaktighet, stagnation till förfall och upplösning. I både Egypten och Tunisien, där folkliga uppror nyligen ägt rum, företräds islamismen av demokratiskt sinnade intellektuella. Brödraskapet i Egypten är mycket noga med att skilja på islamismen, den politiska islamiska rörelsen, och qaidismen, det vill säga anarkistiska, wahhabitiska terrorgrupper. Personligen föredrar jag termen ”qaidism” framför ”jihadism” eftersom jag som muslim vill undvika att blanda ihop jihad med terrorism. Tyvärr insisterar våra medier på att jämställa qaidism och islamism så att islamist i det allmänna medvetandet blivit liktydigt med terrorist.

När Tunisiens diktator Ben Ali flytt till Saudirabien kunde ledaren för det islamistiska Nahdapartiet, filosofen Rashid Ghannoushi, återvända i triumf efter många år i exil. Han förespråkar en flexibel demokratisk islamism som ger lika rättigheter åt muslimska och icke-muslimska medborgare och ser de skandinaviska länderna som förebilder. Ghannoushi är med andra ord en typisk representant för vad religionshistorikern Mattias Gardell kallar ”folkhemsislamism”. Opinionsundersökningar i islamiska länder visar att majoriteten är positiv till demokrati och islam och negativa till qaidistisk terrorism och Israel. Det gigantiska forskningsprojektet World Values Survey som leds av University of Michigan i USA visar att en överväldigande majoritet i muslimska länder föredrar demokrati framför andra styrelseskick. I Egypten var stödet 98 procent, ett land där 9 av 10 anser att religionen är mycket viktig. I Who Speaks for Islam? What a billion Muslims really think (Gallup 2007) presenteras resultatet av en enorm och detaljerad Gallupundersökning som utfördes mellan åren 2001 och 2007. Studien är representativ för mer än 90 % av världens 1,3 miljarder muslimer, vilket gör den till den största och mest omfattande studien av nutida muslimer som någonsin utförts. Demokrati anges frekvent vid sidan om islam som en nyckel till ett mera rättvist samhälle och till utveckling. Många svarade att det är viktigt att både ha en stark islamisk identitet och att ha en demokratisk vald regering. Muslimska brödraskapet är en demokratisk rörelse som accepterar att verka som en av flera aktörer i ett pluralistiskt Egypten. Ett av Brödraskapets problem, om än ganska litet, är en wahhabitisk intolerans hos vissa ytliga predikanter som kan försvåra dess samverkan med andra muslimer. För att undvika sekteristiska friktioner bör man försöka hitta tillbaka till grundaren, Hassan al-Bannas, sufiska tillhörighet och betona de delar av hans budskap som främjar enhet och försoning mellan muslimer. Inte genom att alla ska tycka lika, utan genom att man tolererar olikheter.

Demokratiseringen av Mellanöstern är nödvändig och oundviklig. Med ökad utbildning för män och kvinnor följer krav på delaktighet i den politiska processen och på friare medier. Medvetna och kunniga medborgare vill ha rätt att kritisera sina makthavare.. Konsekvensen av en demokratisering av Mellanöstern, som väst påstår att man vill ha, men som man i praktiken motverkar, vore sannolikt att pro-islamiska och antisionistiska rörelser skulle komma till makten. Detta kommer att höja självkänslan hos världens muslimer och göra dem öppna för utveckling och nytänkande – religiöst, teknologiskt och kulturellt. Egypten har potential att bli – för att tala med Huntington – den islamiska civilisationens nya ”kärnstat”. Bonnierägda Dagens Nyheter ser liksom den sionistiska regimen i Israel ett demokratiskt Egypten som ett hot: ”En revolution med krav på ökad frihet följd av stärkt islamistiskt inflytande i regionen skulle mötas av hurrarop från diktatorn Ahmadinejads Teheran till Beirut, där en Hizbollahstödd politiker precis utsetts till premiärminister. För den demokratiska staten Israel, vars existens redan hotas av det iranska strävandet efter kärnvapen, vore det en katastrof.”

Benjamin Netanyahu har uttryckt oro för att Egypten kan förvandlas till ett nytt Iran, det vill säga en självständig stat med radikal, solidarisk hållning i Palestinafrågan.. Revolutionen i Egypten, som är långt ifrån fullbordad, skedde samtidigt som man firade 1979-års revolution i Iran, vilket man kan tolka som ett tecken. Jag hoppas på en radikal, demokratisk stat i Egypten som kan stävja USA och Israels destruktiva inflytande och även bidra till att radikalisera oppositionerna i andra arabländer. Vi har redan sett en sådan våg av radikalisering dra genom Jemen, Algeriet, Bahrain och Libyen. Egyptiska islamister är inga inskränkta talibaner, utan för det mesta välutbildade män och kvinnor ur medelklassen. En ”islamisering” av Egypten kommer framför allt att innebära fördjupad solidaritet med Palestina, större social rättvisa och välfärdsprogram, demokratiska reformer och en bredare yttrandefrihet där islamiskt orienterade medier får bättre möjligheter att delta i det offentliga samtalet…

Mohamed Omar

Internationella al-Qudsdagen 2010

Published in: on 4 september, 2010 at 11:23  Kommentera  
Tags: , , , , ,

SD och sionismen

Sverigedemokraternas toppkandidat i Mariestad, Staffan Gising, har lämnat partiet. Han menar att SD är ett sionistiskt enfrågeparti som hjärntvättar de unga medlemmarna och använder sig av retorik som liknar Nazitysklands.

På sin blogg skriver Gising att Sverigedemokraterna bara utger sig för att vara ett seriöst parti som riktar sig till alla människor. I själva verket finns det en skrämmande kultur inom partiet, anser Gising. Han menar att Sverigedemokraterna skyller allt ont på muslimerna och använder sig av retorik som liknar Nazitysklands.

”Jag kan inte med hedern i behåll jobba för ett parti som så flagrant gått ifrån sin egen politik. Som med rena rasistiska uttalanden siktar in allt sin avsky mot en speciell grupp”, förklarar Gising.

För knappt ett år sedan gick Staffan Gising med i SD. Han säger att han länge hade följt partiet med intresse eftersom han som religionslärare i Angered och Biskopsgården i Göteborg kommit i kontakt med många invandrare och kände att integrationspolitiken var problematisk.

”Jag insåg att många människor far illa i Sverige, hur integrationspolitiken inte fungerar i verkligheten och Sverigedemokraterna var det enda partiet, i alla fall då, som var villiga att diskutera problemet”, säger Gising.

När han gick med i partiet var han tydlig med att det var invandringspolitiken han ville förändra. Gising ville inte ge sig på enskilda personer, folkgrupper eller religioner, och han upplevde att partiet var inne på samma linje. Inför höstens val var han Sverigedemokraternas toppnamn i kommunvalet i Mariestad. Men nu kritiserar Gising Sverigedemokraterna och menar att deras politik har förändrats. Han säger att partiet medvetet inriktar sig på hårda angrepp mot muslimer. Något som har blivit värre ju närmare valet man kommit. Som talare i Almedalen hade partiet bjudit in islamofoben Robert Spencer som talade om hat mot islam och hur islam tar över världen.

Retoriken har hårdnat och liknar nu den man hade i Tyskland under andra världskriget. De ger sig på en enskild grupp. Muslimerna!”, förklarar Gising.

Han säger att man inom partiet pratar mycket om hur islam är på väg att ta över världen. Och att detta måste stoppas. Han berättar om en före detta partikollega som skrivit på Facebook att det krävs en gemensam fiende som ”enar oss” och den fienden är islam. Gising ifrågasatte partiets hatpropaganda och då fick han ett mejl där man uppmanade honom att sluta.

”Nu är det bara röstmaximering som gäller” förklarades det i mejlet och det var detta som fick honom att ta steget ut och exponera sionisterna som styr partiet. Gising har lämnat SD med omedelbar verkan och på sin blogg berättar han en lång och avslöjande historia om partiet.

”Partimedlemmar på mycket höga positioner har öppet gått från att kritisera invandringspolitiken, till att systematiskt klaga på allt som har med islam och muslimer att göra”, skriver Gising på sin blogg och fortsätter.

”Nu har man sin fulla rätt att tycka vad man vill om islam och muslimer, men ska man vara ett seriöst parti, utan att riskera några som helst anklagelser för rasism, anser jag att det är farligt att ge sig på enskilda grupper. Jag påpekade detta flera gånger, att om vi ska kritisera islam, måste vi även kunna kritisera till exempel fundamentalistiska kristna, judendomen, och alla andra religioner.”

”Jag fick inte kritisera Israel”

När Staffan Gising kritiserade Israels attack mot biståndsskeppen ”Ship to Gaza”, blev han påhoppad av partiets judiska bröder Ted och Kent Ekeroth:

”Jag menade att båda parter naturligtvis bar ett ansvar. Men nu hände det saker inom SD. Bröderna Ekeroth gav sig på mig, anklagade mig för att vara antisemit. Antingen var man för Israel, eller så var man antisemit. Jag förklarade att jag inte kunde ta någons parti, utan att jag ansåg att även Israel bar ett ansvar. Detta var inte populärt, utan som Sverigedemokrat ska man endast älska Israel”, skriver Gising på sin blogg.

Staffan Gising kände sig främmande inför sitt eget parti.

Då Gising påpekade att judar traditionellt varit mycket framgångsrika affärsmän samt bär ansvar för Lehman Brothers konkurs och den efterföljande finanskrisen, blev påhoppen värre. Enligt Gising är Ekeroth-bröderna mycket högljudda och aggressiva i partiet och leder den falang inom SD som endast vill ”prata om alla onda muslimer” och ”hur bra Israel är” istället för att försöka föra en seriös politik.

”Hur ska vi kunna framstå som ett seriöst parti, när ledande personer i distriktet utmålar en religion till roten till allt ont i världen och i Sverige ? När hela mötet blir en debatt om Islam, islam, islam och Muslimer, muslimer , muslimer”, skriver Staffan Gising och understryker att Ekeroth-bröderna har vuxit sig ”allt för starka och idag styr hela partiet”.

Enligt Gising har SD samma syn på muslimer som de tyska nationalsocialisterna hade om judar.

”Om ni provar atti denna retorik byta ut ‘Muslimer mot Judar’ så förstår ni säker min jämförelsen med den retoriken som användes i Tyskland på 30-talet”, säger Staffan Gising.

Staffan Gising har skrivit en rad blogginlägg om sitt avhopp. På bloggen publicerar han även avslöjande skärmdumpar på konversationer med ledande sverigedemokrater. På en av skärmdumparna skriver en sverigedemokrat att Ekeroth-bröderna bedriver judisk ”hjärntvätt” inom partiet och att han precis blivit ”frisk” från denna sjukdom.

”Jag fick ett samtal från en partikollega som sa att vi ska ha den här retoriken fram till valet, sedan kommer den att tonas ned. Det är bara att komma in i riksdagen som gäller”, säger Gising.

Gising anklagar partikamraterna och säger att många Sverigedemokrater bara är intresserade av att lyfta hög lön i riksdagen.

”Det är ju ekonomi naturligtvis. Det är världens bästa anställning. Det kan man inte bortse ifrån.”

Nu tar Staffan Gising avstånd från SD och deras politik.

”Är man tyst så håller man med. Jag kan inte företräda ett parti som jag inte kan tänka mig att rösta på, och jag tänker inte rösta på SD i riksdagsvalet.”

Staffan Gising planerar nu att starta ett nytt parti, för honom och andra avhoppare.

”Det är redan många som har hört av sig som sympatiserar med mig. Kandidater och medlemmar i Sverigedemokraterna”, säger han.

SD har gjort en stor affär av att man inte tar ställning i ”internationella frågor”. Man säger sig enbart fokuserar på inrikespolitiken. Partiet talar dock med kluven tunga. Samtidigt som partiet officiellt inte tar ställning i Palestina-Israelfrågan, så är flera av dess mest tongivande företrädare öppna sionister. Två av partitopparna, bröderna Ekeroth från Lund, är etnocentriska judar vilka tillsammans med partisekreteraren Björn Söder entusiastiskt sluter upp bakom ocupationsstaten Israel. Kent Ekeroth innehar posten som SD:s internationella sekreterare. Han var toppkandidat till Europaparlamentsvalet förra sommaren och återfinns nu på sextonde plats på SD:s riksdagslista. Kent är partiets expert på ”islamism” och arrangerar SD:s ”upplysningskampanj” om Islam, senaste under politikerveckan i Almedalen. Tillsammans med sin bror driver Kent Anti-islamiseringsfonden. Ted Ekeroth har arbetat på den svenska ambassaden i Israel, och är i likhet med brodern mångårigt aktiv Sverigedemokrat. 2007 erhöll han, som förste svensk medborgare någonsin, det prestigefyllda priset Herzl Award vilket delas ut av World Zionist Organization (WZO). WZO är en av världens inflytelserikaste judiska organisationer. Dess avstickare i Sverige, Sionistiska federationen, är landets ledande projudiska sammanslutning och Ted Ekeroth har under en lång tid varit en framstående medlem.

Aftonbladet, DN, Expressen, nationell.nu, patriot.nu

Läs även Ahmed Ramis faktaspäckade analys: Sverigedemokraterna i Israels sold

En nagel i ögat på sionisterna

Christian Dahlgren skriver på sin blogg:

Jag har själv en bakgrund som aktiv Israelvän och den senaste tiden har det droppat in flera oroliga frågor i min mailbox från gamla vänner som känner djupt för den judiska staten. De brukar rösta på Folkpartiet eftersom inget annat parti varit så tydligt när det gäller försvaret av Israel och dess rätt att existera. Men säger de: hur går detta ihop med att låta Jasenko Selimovic göra kometkarriär i Folkpartiet? Efter att ha granskat det hela kan jag inte låta bli att dela deras oro. Jasenko Selimovic har offentligen under flera år redovisat en syn på den judiska staten, som knappast är förenlig med liberala traditioner på området. Jasenko Selimovic har gång på gång uttryckt en oförsonlighet, vilken måste betecknas som rent fientlig mot den judiska staten som sådan. Ta bara hans krönika i tidskriften Fokus nr 5/2007. Med utgångspunkt från Förintelsen skriver där Selmovic:

”Orättvisor som man uthärdat i det förflutna kan lätt förvandlas till en aggressiv besatthet att inte bli offer igen och utnyttjas för att rättfärdiga ‘preventiva krig’ och egna övergrepp, vilka Serbien och Israel är exempel på. Förmodligen två av de platser där man minns sin egen historia bäst i världen. Och där man just i det minnet hämtar näring till nästa konflikt.”

Mycket kan man förvisso tycka om Israel och dess tragiska historiska erfarenheter. Men att låta påskina att den judiska staten är en lika god kålsupare som Serbien! Ett land som utlöst den blodigaste konflikten i Europa sedan andra världskriget och medvetet piskat fram folkmord på hundratusentals oskyldiga människor?! Menar verkligen Selimovic att Israels ledare drivs av samma ”aggressiva besatthet” som de serbnationalister vilka gjort sig skyldiga till otaliga bestialiska övergrepp på Balkan? Uppenbarligen.

Ty beakta bara hur Selimovic sammanfattade världsläget i Göteborgs-Posten den 22/12 2001. Där slog han fast som ett ”faktum” att ”Israel aldrig har varit mer irrationellt, mer upphetsat och mer erövringssuget än under Sharons ledning”. Parallellen till krigsförbrytare som Slobodan Milosevic, Ratko Mladic eller Radovan Karadžić är inte långt borta. Vilka känslor vädjas det till genom en sådan demonisering? Jasenko Selimovic stannar dock inte här. I Göteborgs-Posten den 4/5 2002 vägrade han att godta Israels existensberättigande. Det var nämligen omöjligt att förena fred och demokrati i Mellanöstern med idén om en judisk stat – vars fundament tydligen är byggt på rasism: 

”För israeler kommer freden att kräva ett tydligt ställningstagande: är Israel ett religiöst projekt eller en sekulär stat? Vill de vara en judisk stat – som just därför inte kan vara en demokrati, eller en demokrati – som just därför inte kan vara enbart judisk. För att bli en demokrati  måste nämligen Israel ge  palestinierna samma rättigheter som judar och därmed upphöra att vara en judisk stat. Israelerna har aldrig tidigare gjort detta val, men om det nu görs kommer det att tvinga fram ett slut på Israels rasistiska politik gentemot palestinierna…”

Slutsatsen är given. Israel bör upplösas. För att framtvinga denna.. fredslösning krävde han i samma artikel att Sverige skulle ”betala sitt pris” genom ”hotet om ekonomisk blockad och bojkott” mot den judiska staten.. Ursprungligen välkomnade jag att Selimovic anslöt sig till den liberala rörelsen. Han har gjort många berömvärd insatser för svenskt kulturliv och skulle med sina erfarenheter kunna bli en stor tillgång för Folkpartiet. Nu är jag dock inte alls lika säker längre.

 

Christian Dahlgren var 1999 en av folkpartiets valkandidater till Europaparlamentet och har tidigare karakteriserats som en ”ideologisk frände till de som idag utför folkmord i Palestina”.