Lauren Booth intervjuar Tariq Ramadan



Annonser

Mohamed Omar om revolutionen i Egypten

..Framtiden tillhör islam, förvisso, och det har jag sagt förut. Men, och det är viktigt att betona, inte vilken islam som helst. Det finns olika förståelser av vad islam och islamism är och hur en islamisk stat ska definieras. Huvudfåran av de islamiska rörelserna bejakar demokrati, men så finns det vissa små och perifera antidemokratiska grupper, vilka självklart är de som medierna lyfter fram mest. En revolution är inte ett slut utan en ny början. Den islamiska republiken Iran lider av flera brister som måste åtgärdas om den ska kunna bestå. Förnyelse leder till varaktighet, stagnation till förfall och upplösning. I både Egypten och Tunisien, där folkliga uppror nyligen ägt rum, företräds islamismen av demokratiskt sinnade intellektuella. Brödraskapet i Egypten är mycket noga med att skilja på islamismen, den politiska islamiska rörelsen, och qaidismen, det vill säga anarkistiska, wahhabitiska terrorgrupper. Personligen föredrar jag termen ”qaidism” framför ”jihadism” eftersom jag som muslim vill undvika att blanda ihop jihad med terrorism. Tyvärr insisterar våra medier på att jämställa qaidism och islamism så att islamist i det allmänna medvetandet blivit liktydigt med terrorist.

När Tunisiens diktator Ben Ali flytt till Saudirabien kunde ledaren för det islamistiska Nahdapartiet, filosofen Rashid Ghannoushi, återvända i triumf efter många år i exil. Han förespråkar en flexibel demokratisk islamism som ger lika rättigheter åt muslimska och icke-muslimska medborgare och ser de skandinaviska länderna som förebilder. Ghannoushi är med andra ord en typisk representant för vad religionshistorikern Mattias Gardell kallar ”folkhemsislamism”. Opinionsundersökningar i islamiska länder visar att majoriteten är positiv till demokrati och islam och negativa till qaidistisk terrorism och Israel. Det gigantiska forskningsprojektet World Values Survey som leds av University of Michigan i USA visar att en överväldigande majoritet i muslimska länder föredrar demokrati framför andra styrelseskick. I Egypten var stödet 98 procent, ett land där 9 av 10 anser att religionen är mycket viktig. I Who Speaks for Islam? What a billion Muslims really think (Gallup 2007) presenteras resultatet av en enorm och detaljerad Gallupundersökning som utfördes mellan åren 2001 och 2007. Studien är representativ för mer än 90 % av världens 1,3 miljarder muslimer, vilket gör den till den största och mest omfattande studien av nutida muslimer som någonsin utförts. Demokrati anges frekvent vid sidan om islam som en nyckel till ett mera rättvist samhälle och till utveckling. Många svarade att det är viktigt att både ha en stark islamisk identitet och att ha en demokratisk vald regering. Muslimska brödraskapet är en demokratisk rörelse som accepterar att verka som en av flera aktörer i ett pluralistiskt Egypten. Ett av Brödraskapets problem, om än ganska litet, är en wahhabitisk intolerans hos vissa ytliga predikanter som kan försvåra dess samverkan med andra muslimer. För att undvika sekteristiska friktioner bör man försöka hitta tillbaka till grundaren, Hassan al-Bannas, sufiska tillhörighet och betona de delar av hans budskap som främjar enhet och försoning mellan muslimer. Inte genom att alla ska tycka lika, utan genom att man tolererar olikheter.

Demokratiseringen av Mellanöstern är nödvändig och oundviklig. Med ökad utbildning för män och kvinnor följer krav på delaktighet i den politiska processen och på friare medier. Medvetna och kunniga medborgare vill ha rätt att kritisera sina makthavare.. Konsekvensen av en demokratisering av Mellanöstern, som väst påstår att man vill ha, men som man i praktiken motverkar, vore sannolikt att pro-islamiska och antisionistiska rörelser skulle komma till makten. Detta kommer att höja självkänslan hos världens muslimer och göra dem öppna för utveckling och nytänkande – religiöst, teknologiskt och kulturellt. Egypten har potential att bli – för att tala med Huntington – den islamiska civilisationens nya ”kärnstat”. Bonnierägda Dagens Nyheter ser liksom den sionistiska regimen i Israel ett demokratiskt Egypten som ett hot: ”En revolution med krav på ökad frihet följd av stärkt islamistiskt inflytande i regionen skulle mötas av hurrarop från diktatorn Ahmadinejads Teheran till Beirut, där en Hizbollahstödd politiker precis utsetts till premiärminister. För den demokratiska staten Israel, vars existens redan hotas av det iranska strävandet efter kärnvapen, vore det en katastrof.”

Benjamin Netanyahu har uttryckt oro för att Egypten kan förvandlas till ett nytt Iran, det vill säga en självständig stat med radikal, solidarisk hållning i Palestinafrågan.. Revolutionen i Egypten, som är långt ifrån fullbordad, skedde samtidigt som man firade 1979-års revolution i Iran, vilket man kan tolka som ett tecken. Jag hoppas på en radikal, demokratisk stat i Egypten som kan stävja USA och Israels destruktiva inflytande och även bidra till att radikalisera oppositionerna i andra arabländer. Vi har redan sett en sådan våg av radikalisering dra genom Jemen, Algeriet, Bahrain och Libyen. Egyptiska islamister är inga inskränkta talibaner, utan för det mesta välutbildade män och kvinnor ur medelklassen. En ”islamisering” av Egypten kommer framför allt att innebära fördjupad solidaritet med Palestina, större social rättvisa och välfärdsprogram, demokratiska reformer och en bredare yttrandefrihet där islamiskt orienterade medier får bättre möjligheter att delta i det offentliga samtalet…

Mohamed Omar

Kristen socialdemokrat om islamism

..Islamismen har i grunden mycket gemensamt med den europeiska kristdemokratiska traditionen. Utifrån värderingar i den egna religionen och kulturtraditionen söker man forma ett politiskt ansvarstagande i sitt samhälle. En skillnad är att i Europa har kristendom länge levat i nära symbios med makten i form av statskyrkor med privilegierad ställning. I arabvärlden ser vi idag hur islamismen växer i opposition till makten. Men en ytterligare skillnad är att europeiska länder har en förhållandevis långvarig demokratisk inrikespolitisk kultur och tradition som format och slipat av politiken. Islamismen rymmer allt från Erdogans turkiska regeringsparti, som är betydligt öppnare och mer europainriktade än de sekulära partierna, till vurmare av vissa sharialagar och även enstaka förvirrade extremister som förespråkar våld även mot oskyldiga civila – terror – för att nå sina politiska syften. Västvärldens kritik av islamismen kan därför inte vara generell, svepande och styrd av sin egen historias relation mellan kristendom och politik. I diskussionen om islam och politik måste vi kunna vår egen historia, inklusive Europas koloniala arv i Mellanöstern. Vi får inte blunda för maktfrågan och det faktum att religion har en roll i samhället.

Islamismen i Egypten, och andra länder i regionen, rymmer hela spektrat av hållningar. Om vi från omvärlden bemöter den med samma respekt som vi gör i andra politiska processer och fria val, finns stora möjligheter att vi kan få en liknande utveckling som i Turkiet. Den överväldigande majoriteten av människorna i Egypten vill ha ett fungerande liv. Man suktar efter demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling. Begår USA och Europa samma misstag som mot Hamas, finns däremot stora risker för att de destruktiva islamistiska krafterna tränger undan de pragmatiska och demokratiska. De senare får inte möjlighet att visa på framsteg. Deras legitimitet undermineras om demokratierna i Europa godtyckligt underkänner deras val. Då växer extremismens tolkningsföreträde. Det är inte mödan värt att vara demokrat när det inte ger tillträde till den demokratiska världen..

När Egypten nu står och väger har omvärlden alltjämt möjlighet att välja mellan kortsiktig stabilitet och en långsiktig utveckling mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Det handlar om att konsekvent stå upp för rätten till fria val och respekt för mänskliga rättigheter, i relation till alla politiska rörelser. Ett fortsatt stöd till de regimer som nu har förbrukat folkets förtroende eller nya auktoritära regimer som med externt stöd söker manipulera folkviljan kommer inte att ge en hållbar stabilitet. President Obamas tal i Kairos Universitet till världens muslimer sommaren 2009 har skapat enorma förhoppningar om ny en amerikansk och västerländsk hållning till islam och Mellanösternregionen. Grusas den, kan de brustna förväntningarnas missnöje få oöverblickbara konsekvenser. I Egypten, i regionen, men också globalt. Låt oss välja den stabilitet som växer ur demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling, istället för den stabilitet som väljer bort dessa grundläggande värden.

/Peter Weiderud, förbundsordförande för Sveriges kristna socialdemokrater