Studiegruppen Aguéli lanserar ny webbtidning

Ända sedan början av 2009 har Studiegruppen Aguéli med vänner haft ambitionen att starta en webbtidning och nu är den här. Den heter Fria ordet och har lyckats rekrytera flera spännande och kunniga skribenter. 

Poeten Mohamed Omar från Uppsala som tidigare varit chefredaktör för tidskriften Minaret publicerade den 1 januari 2009 artikeln ”Gaza har gjort mig radikal” där han öppet tog ställning för palestinierna mot den sionistiska ockupationen. Han tillkännagav sin hållning som radikal, demokratisk islamist. Den nya attityden och den tydliga antisionismen gjorde att alla Omars tidigare arbetsgivare tog avstånd från honom. Han övergick då till att bli oberoende skribent och började publicera sig själv i bloggform. Dessutom startade han och några likasinnade en mejlinglista. Omar började intervjua dissidenter av olika politisk och religiös färg – fria tänkare. Mejlinglistan växte, debatterna blev allt livligare och fler unga muslimer började ”radikaliseras” och känna ett behov av att uttrycka sin samhällskritik i skrift. Islamkritikerna hade fått härja oemotsagda allt för länge. Det var dags för de islamiska kritikerna att göra entré. Resultatet heter Fria ordet.

Annonser

Om islamism

”Islamism är per definition våldsbejakande”, sa SDs Jimmie Åkesson till radions ”Människor och tro” i förra veckan. Men att vara islamist behöver inte vara värre än att vara kristen socialdemokrat, enligt religionshistorikern Christer Hedin. Christer Hedin, religionshistoriker på Stockholms universitet, säger att islamism har blivit ett signalord som väcker negativa associationer i hela västvärlden. Men islamism, i sin bredaste betydelse, handlar enligt honom om att låta religiös tro utgöra en inspiration för politiken, och endast en liten del av världens islamister vill använda våld för att göra detta.

I en debattartikel på SVT Debatt brottas Yasri Khan, ordförande för Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR), med begreppet. Han ställer sig frågan om han själv kan kallas för islamist.
– Anledningen till att jag vågar ställa frågan är att vi kan visa så tydligt att vi arbetar för fred och rättvisa, andra muslimska organisationer skulle genast misstänkliggöras, säger han.

Forskaren Mohammad Fazlhashemi vid Umeå universitet har i sin kommande bok valt att ersätta ”islam” med ”politisk islam”, just för att ordet har en sådan laddning.
– Så fort man får epitetet islamist är man dömd på förhand, precis som om man på förhand skulle döma kristdemokrater eller broderskapare. Men islamister kan vara alla som ger sig in i den politiska debatten.. En organisation som ”Svenska muslimer för fred och rättvisa” skulle kunna kallas för islamister, men jag förstår att de själva inte väljer att kalla sig för det med tanke på vilken laddning ordet fått, säger Mohammad Fazlhashemi.

Vilka konsekvenser kan det då få att begreppet islamism ofta kopplas ihop med våldsbejakande islamism?
– Det leder till en tydligare avhumanisering av muslimer, där man klumpar ihop vanliga människor med en minoritet av våldsbejakande, där minoriteten får definiera resten, säger Yasri Khan.

Mohammad Fazlhashemi vänder blicken mot utvecklingen i Egypten, ett land som det talas och skrivs om mycket nu. Orden ”islamism” och ”islamister” förekommer ofta i rapporteringen.
– Det farliga som jag ser det är att ordet islamism får det att ringa i varningsklockorna, och vi drar slutsatsen att nu går det åt pipan.. Men hur kan de som säger det vara så säkra? Jag är inte heller säker, samtidigt vill jag inte bagatellisera hotet från trångsynta religiösa tolkningar, men vi vet inte vad som kommer att hända. Oppositionsledaren ElBaradei är sekulär, och Muslimska brödraskapet har ställt sig bakom honom.., säger Mohammd Fazlhashemi.

Ida Nilsing chefredaktör för tidningen Tro & Politik

Kristen socialdemokrat om islamism

..Islamismen har i grunden mycket gemensamt med den europeiska kristdemokratiska traditionen. Utifrån värderingar i den egna religionen och kulturtraditionen söker man forma ett politiskt ansvarstagande i sitt samhälle. En skillnad är att i Europa har kristendom länge levat i nära symbios med makten i form av statskyrkor med privilegierad ställning. I arabvärlden ser vi idag hur islamismen växer i opposition till makten. Men en ytterligare skillnad är att europeiska länder har en förhållandevis långvarig demokratisk inrikespolitisk kultur och tradition som format och slipat av politiken. Islamismen rymmer allt från Erdogans turkiska regeringsparti, som är betydligt öppnare och mer europainriktade än de sekulära partierna, till vurmare av vissa sharialagar och även enstaka förvirrade extremister som förespråkar våld även mot oskyldiga civila – terror – för att nå sina politiska syften. Västvärldens kritik av islamismen kan därför inte vara generell, svepande och styrd av sin egen historias relation mellan kristendom och politik. I diskussionen om islam och politik måste vi kunna vår egen historia, inklusive Europas koloniala arv i Mellanöstern. Vi får inte blunda för maktfrågan och det faktum att religion har en roll i samhället.

Islamismen i Egypten, och andra länder i regionen, rymmer hela spektrat av hållningar. Om vi från omvärlden bemöter den med samma respekt som vi gör i andra politiska processer och fria val, finns stora möjligheter att vi kan få en liknande utveckling som i Turkiet. Den överväldigande majoriteten av människorna i Egypten vill ha ett fungerande liv. Man suktar efter demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling. Begår USA och Europa samma misstag som mot Hamas, finns däremot stora risker för att de destruktiva islamistiska krafterna tränger undan de pragmatiska och demokratiska. De senare får inte möjlighet att visa på framsteg. Deras legitimitet undermineras om demokratierna i Europa godtyckligt underkänner deras val. Då växer extremismens tolkningsföreträde. Det är inte mödan värt att vara demokrat när det inte ger tillträde till den demokratiska världen..

När Egypten nu står och väger har omvärlden alltjämt möjlighet att välja mellan kortsiktig stabilitet och en långsiktig utveckling mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Det handlar om att konsekvent stå upp för rätten till fria val och respekt för mänskliga rättigheter, i relation till alla politiska rörelser. Ett fortsatt stöd till de regimer som nu har förbrukat folkets förtroende eller nya auktoritära regimer som med externt stöd söker manipulera folkviljan kommer inte att ge en hållbar stabilitet. President Obamas tal i Kairos Universitet till världens muslimer sommaren 2009 har skapat enorma förhoppningar om ny en amerikansk och västerländsk hållning till islam och Mellanösternregionen. Grusas den, kan de brustna förväntningarnas missnöje få oöverblickbara konsekvenser. I Egypten, i regionen, men också globalt. Låt oss välja den stabilitet som växer ur demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling, istället för den stabilitet som väljer bort dessa grundläggande värden.

/Peter Weiderud, förbundsordförande för Sveriges kristna socialdemokrater