Svenska politiska partier som satsar på att attrahera väljargrupper med hänvisning till islam gör ofta detta utifrån tanken att de som definieras som muslimer är praktiserande muslimer. Politisk mobilisering bland muslimer inkluderar följaktligen ett ställningstagande rörande hur grupper av muslimer ska definieras, och vad som är avgörande för politiskt engagemang. Ligger betoningen på det specifikt islamiska eller muslimska borde det religiösa lyftas fram. Dock har det visat sig i ett europeiskt perspektiv att partier och listor som betonar denna inriktning inte varit särskilt framgångsrika i att attrahera presumtiva väljare.
Även om renodlade muslimska partier hittills inte vunnit några större anhängarskaror i Västeuropa bör man inte avfärda framtida möjligheter för politiska uttryck på religiös grund bland muslimer. I Sverige har Mahmoud Aldebe uttryckt tankar om ett svenskt muslimskt parti, men samtidigt har han kandiderat för Centerpartiet. Kandidaturen lades dock ner efter att han beskyllts av andra centerpartister för att vara islamist (Expressen 091007). Det kan även finnas flera andra förklaringar som påverkat de magra framgångarna, exempelvis bristen på organisering, icke-representativitet bland ledarskapet och en för stor personfixering.
Det finns generellt en mycket begränsad akademisk forskning som berör svenska muslimer och deras politiska attityder och syn på svenska riksdagspartier. En utgångspunkt har ofta varit att, ibland i relation till kunskap som ovanstående, beskriva Socialdemokraterna som det parti med mest sympatisörer bland muslimer. En sådan analys grundar sig på antagandet att muslimska väljare anses uppfatta Socialdemokraterna som ett parti som är positivt till olika former av bidragssystem, medan Moderaterna uppfattas som generella motståndare till alltför generösa bidragssystem finansierade av staten. Muslimska väljares attraktion för Socialdemokraterna antas även ha blivit mindre under slutet på 1990-talet som en reaktion på partiets familjepolitik, vilket bland praktiserande muslimer uppfattades som ett tecken på en uppluckring av grundläggande värderingar angående familjens struktur och roll i samhället. Statsvetaren Magnus Hagevis undersökning om muslimska väljare i Västra Götaland och specifikt i områdena Bergsjön, Gårdsten, Hjällbo och Norra Biskopsgården visar emellertid att 70 till 75 % av de tillfrågade muslimerna sympatiserade med Socialdemokraterna. Totalt fick det rödgröna blocket 85 till 90 % av rösterna i undersökningen.
Tidigare forskning beskriver också Miljöpartiet som ett attraktivt val av politiskt parti bland svenska muslimer. Miljöpartiets attraktionskraft uppfattas som liggande nära islam när det handlar om civilisationskritik och kritik av den ensidiga fokuseringen på framsteg och monokulturer. En sådan idé utgår från att det inom miljörörelsen finns en öppenhet både på ett biologiskt och ett mångkulturellt plan och att alternativt tänkande välkomnas vilket skapar utrymme för ett djupare samarbete mellan engagerade muslimer och miljörörelsen. På ett mer konkret plan har Miljöpartiet utarbetat en medveten strategi där partiet strävar efter att få nya medlemmar från olika invandrargrupper samt att de nya medlemmarna får möjlighet att stå på valbar plats i lokala och regionala val. Partiet har även satsat på att besätta inflytelserika positioner inom partihierarkin med invandrare. Ett exempel på denna strategi som kan ha en viss betydelse för Miljöpartiets attraktionskraft bland svenska muslimer är att Sveriges unga muslimers (SUM) tidigare ordförande Mehmet Kaplan är invald i riksdagen för Miljöpartiet och sitter även i partiets styrelse. Kaplan blev också utnämnd till partiets integrationspolitiske talesperson 2009.
Tanken om att en religiös övertygelse predisponerar människor till en mer konservativ politisk övertygelse kan dock med hänvisning till muslimer i Europa till viss del modifieras. Statsvetaren Jytte Klausen menar att synen på religiösa muslimer som enbart konservativa med en faiblesse för partier på högerkanten är missvisande. Istället finns det tecken på att sympatierna är större för partier i mitten eller till vänster på den ideologiska skalan. Dessutom är det inte ovanligt att det finns en dissonans mellan hur personen väljer att karakterisera sin politiska övertygelse respektive engagemang i ett traditionellt politiskt parti utifrån en traditionell vänster-högerskala. Poängen är att muslimer som är aktiva inom kristdemokratiska partier ofta beskriver sig som ideologiskt tillhörande mitten, och inte högern, som traditionellt sammankopplas med Kristdemokratiska partiers ideologi. Samtidigt är det inte ovanligt att muslimer aktiva i partier som uppfattas som vänsterinriktade (Socialdemokraterna, Miljöpartiet), själva menar att de befinner sig i den politiska mittfåran. Klausen förklarar bristen på koherens genom påståendet att partiideologier inte alltid fungerar för muslimer, och att detta kan förklaras med att de inte har samma uppfattning om betydelsen av partihistorik och partiprogram. Ett problem kan även vara att praktiserande muslimers värden och normer ofta omfattar såväl sociala rättvisekrav som en könskonservativ familjesyn. Det vill säga argument som traditionellt tillhör vänster respektive höger i svensk politik. Ett ytterligare förhållande som har betydelse för den ovan nämnda dissonansen är att allt fler partier, även till vänster, har uttryckt sig skeptiskt till invandring och inte minst negativt till muslimer som grupp.
Det är betydelsefullt att ställa sig frågan om vi som samhälle bejakar vardaglig politisk aktivitet från personer som handlar politiskt i namn av islam? Är det till exempel bra eller dåligt att flera olika organisationer, däribland muslimska, deltog i organiseringen av protesterna mot Davis cup-matchen i tennis mellan Sverige och Israel i Malmö? Notera att 6000 personer av olika anledningar och tillhörande en mängd organisationer deltog i demonstrationen. Är alltså ett sådant deltagande ett tecken på när ett politiskt utanförskap är brutet? Liknande exempel där frågorna inte direkt berör typiska religiösa frågeställningar är frågor som rör till exempel djurrätt och miljö. Hur ska vi handla när religiösa individer eller sammanslutningar driver kollektiva frågor med Gud som argument – något som vanligtvis inte accepteras som ett rationellt argument. En gängse uppfattning är nog att kollektiv inte får styra individer utan människor ska välja vid vuxen ålder. Vilka argument driver egentligen den svenska staten som grund för ett medborgarskap, är det till exempel skillnad på statlig fostran och kollektiv fostran inom olika grupper. Vilka värden åsidosätts och vilka anses vara de riktiga? Vår åsikt är att en öppen diskussion om vilket samhälle vi ska ha i Sverige förutsätter dels ett bra underlag, dels en debatt som också rör vid de grundläggande filosofiska livsfrågorna.
Avslutningsvis kan sägas att islams roll i dagens Sverige redan har rönt uppmärksamhet inför det kommande riksdagsvalet. I de fall där aktivt troende muslimer kommit att kandidera för riksdagsplatser finns det en gemensam nämnare, nämligen anklagelserna om islamism. Så var fallet med Mahmoud Aldebes kandidatur för Centerpartiet och detsamma inträffade gällande Abdirisak Waberis kandidatur för Moderaterna i Göteborg (Svenska Dagbladet 091214). I båda exemplen har andra partikamrater från respektive parti varit mycket snabba att döma ut de muslimska kandidaterna som islamister och anklagat dem för att inte respektera vissa ”svenska värderingar” som jämställdhet och demokrati. I grunden framställs det som att vissa av de muslimska kandidaterna är så väsensskilda att de värderingsmässigt helt enkelt inte passar in bland de etablerade partierna. Anklagelserna om islamism mot politiskt aktiva muslimer är något som också inträffar i övriga Europa, ofta som ett sätt att misstänkliggöra deras politiska aspirationer och deras lojalitet mot de samhällen de verkar i. Ett uppenbart problem med anklagelserna om islamism bland muslimska politiska kandidater är en påtaglig brist på definitioner och troligen också kunskap bland dem som torgför dessa anklagelser. Islamism framstår som ett enda enhetligt fenomen helt i avsaknad av olika inriktningar och tolkningar, när det i själva verket finns en stor spännvidd från islamistisk kvietism till mer radikala varianter. Ett ytterligare drag i det politiska spelet angående islam är den tendens som finns att måla upp en bild av å ena sidan islamism, som framstår som extremt, och å andra sidan det stora flertalet av övriga muslimer, som inte låter religion styra deras vardagliga bestyr. Om staten och de etablerade riksdagspartierna menar allvar med sin önskan om ytterligare integration såväl politiskt som samhälleligt av muslimska grupper i Sverige, för att kunna motverka utanförskap och risken för radikalisering, anmäler sig frågan om denna öppenhet också återspeglas på ett konkret plan? Finns det i det svenska demokratiska systemet utrymme för dem som vill kandidera för ett politiskt parti med hänvisning till sin muslimska tro eller kan vi bara acceptera de som tonar ner sin religiösa övertygelse till att matcha vad som anses vara acceptabelt efter svenska mått?
islamologi.se
I mars arrangerar också Vänsterpartiet i Borlänge ett allmänt möte med Jan Hjärpe som är professor i islamologi vid Lunds universitet. Temat är ”Kunskap, enda vägen från rädsla och fundamentalism”.
Masha'Allah Sverige 